Man blir inte klok på kungen. Men så består Carl Gustafs liv av så många påtvingade åtaganden och plikter. Är det egentligen rimligt att en person inte ska få välja sitt eget liv och följa sina egna drömmar?
På fredagen firade Sveriges monark Carl XVI Gustaf 50 år på kungatronen. Ett halvt sekel. Så länge har ingen annan varit kung i den svenska historien.
Med anledning av kungens 50-årsfirande sänder SVT tv-serien ”Kungen och jag”. Serien är gjord av journalisten och dokumentärfilmaren Karin af Klintberg som under två års tid har fått träffa kungen för att få svar på den enkla frågan: Hur det är att vara kung?
Det är ett närgånget porträtt, i alla fall rent fysiskt. Men kommer hon kungen nära? Nej, inte särskilt. Och det beror inte på af Klintbergs insats. Tvärtom, hon gör vad hon kan. Men hon lyckas inte komma kungen inpå livet. Tittaren får i stället själv fylla i de luckor som lämnas när kungen lämnar de mest personliga frågorna obesvarade.
Man blir inte klok på monarkin. ”I Sverige har vi kung. En nyfödd bebis får jobbet, fostras till monark, och blir kung på livstid”, säger Karin af Klintberg inledningsvis i tv-dokumentären. Det låter som enkla sanningar, men tänker man efter är det något väldigt märkligt med att en person föds till ett visst jobb, och sedan har det på livstid.
Hur man än vrider på det är det inte förenligt med demokratins ideal om allas lika värde, och att makten ska utgå från folket. Förvisso kan man hävda att kungen inte har någon politisk makt att tala om, men det handlar egentligen inte om det. Kungen står nämligen på många sätt över lagen. Och detta med att kungen inte är som andra medborgare framgår tydligt Karin af Klintbergs tv-porträtt.
För att få träffa kungen får af Klintberg ett antal råd av hovet för hur hon inte ska vara klädd – inte urringat, inte kortkort, inte jeans eller boots. Hon uppmanas också att inte säga ”du” till kungen. I en första intervju med kungen tar Karin af Klintberg upp det här med hur de ska tilltala varandra.
”Är jag en ’du’ ”, undrar filmaren.
”Jaja, självklart”, svarar kungen.
”Vad händer ifall jag säger fel?”
”Det gör inget, jag bits inte.”
”Jag förs inte härifrån till giljotinen?”
”Det går nog bra. Vi kan alltid klippa bort det”, säger kungen, och skrattande klipper han med ena handen som en sax i luften.
Men klippa bort, det är det sista som Karin af Klintberg gör i dokumentären, för ett återkommande tema är att det som traditionellt klipps bort, till exempel olika förberedelser inför intervjuer med kungen, finns kvar. Det är ofta lite udda eller skeva scener som spelas upp.
Kanske kan det ses som dokumentärfilmarens lilla uppror på kungens och hovets stela råd och regler. Men de olika klippen är också ett filmiskt grepp för att komma nära kungen. Men som sagt, Karin af Klintberg kommer inte riktigt nära honom.
Ser man på kungens personliga historia kan man finna en viktig nyckel där. Han föds 1946 som den yngsta och enda pojken i en syskonskara på fem barn. När han är nio månader gammal dör hans pappa, arvprinsen Gustaf Adolf, i en flygolycka på Kastrups flygplats. Efter att hans farfars far Gustaf V avlider 1950 blir den nuvarande kungen kronprins.
Vi spolar fram till den 15 september 1973. Då avlider hans farfar, kung Gustaf VI Adolf. 27 år gammal blir Carl Gustaf det han föddes till, kung av Sverige.
I tv-dokumentären framkommer det tydligt att detta åtagande har varit tungt för kungen, och detta har följt honom i hela livet. Och det handlar inte bara om att uppbära kungatiteln utan lika mycket om att han som person precis alltid varit i mediernas och allmänhetens blickfång. Som Karin af Klintberg konstaterar är nog kungen den mest fotograferade mannen i Sverige, vilket kungen lite blygsamt håller med om.
”Det har pågått sedan födseln, så på sätt kan det ha blivit mycket”, säger kungen, och tillägger att det är svårt att alltid tänka på vad man gör när man fotograferas för man vet att någon väntar på att man ska nysa, och att det alltid är den bilden som används.
Sådan monark, sådant liv. Det livet kan man inte önska sin värsta motståndare.
När kungen nu firar 50 år på tronen kan monarkin till trots konstatera att demokratin i Sverige har utvecklats det senaste halvseklet. I dag har inte kungen samma makt som för 50 eller 100 år sedan. Men dagens demokrati har ändå likt solen sina fläckar. Det går inte att komma ifrån att det är ovärdigt en demokrati att statschefen är ett ärvt ämbete.
Regeringsformen säger att all offentlig makt ska utgå från folket. I ett sådant samhälle finns det inget utrymme för ärvda privilegier. Det enda riktiga svaret är därför att införa republik i Sverige, med en folkvald statschef.
I den tredje och sista delen av ”Kungen och jag” ställer Karin af Klintberg frågan om det är viktigt att monarken är upphöjd. Ja, det är det, svarar kungen, eftersom det ligger i ämbetets natur. Därefter följer frågor om vardagssysslor, och det framkommer att kungen varken diskar eller städar själv.
”Bäddar kungen sängen?”, undrar Karin af Klintberg.
”Den bäddar sig själv”, svarar han.
Se där, kungen är inte som oss andra. Men borde vara det – i en riktig demokrati.
