Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
 I dag är det elva studieförbund i Halland som svarar för en imponerande verksamhet. Bild: Maria Gredeskog
I dag är det elva studieförbund i Halland som svarar för en imponerande verksamhet. Bild: Maria Gredeskog

Kent Nilsson: En nyttig resurs för kunskap och gemenskap

Om man går vilse i utbudet av alla de kurser som erbjuds av studieförbunden blir sanningen starkt förenklad och generaliserad.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

I över hundra år har folkbildning varit en av grundpelarna i svensk demokrati. En väsentlig del av vuxenutbildningen har möjliggjorts via studieförbunden som bidragit till ett genuint och brett utbud av kurser. Traditionen med de organisationsstyrda studieförbunden känns som väldigt svensk och fortfarande i modern tid spelar de en betydande roll, inte minst när det gäller att motverka det digitala och språkliga utanförskapet.

Studieförbundens branschorganisation i regionen är Hallands Bildningsförbund och i dag är det elva studieförbund i Halland som svarar för en imponerande verksamhet. Folkbildningsrådets statistik från 2019 visar att drygt 20 000 personer deltog i studiecirkel och att det hålls i snitt 100 cirkelträffar per dag. Antalet bidragstimmar i Halland var under förra året över 430 000. Studieförbunden av i dag har dessutom så mycket mer i sitt utbud, inte minst kulturarrangemang, föreläsningar och uppdragsutbildningar.

De politiska partierna har starka kopplingar till studieförbunden eller är rent av ägare. Dessutom finns det studieförbund som organiseras av religiösa samfund, nykterhetsrörelsen och andra intresseföreningar. Det vilar ett ansvar hos såväl stat som kommuner och regioner att ge stöd till vuxenutbildningen. Så långt verkar alla beslutsfattare vara överens, men på lokal och regional nivå tycks intresset hos politiker variera rejält när det gäller att backa upp de gamla folkbildningstraditionerna.

Det är förstås bekymmersamt när kritiker ser studieförbunden som en belastning i budgetsammanhang. Att spara på folkbildning är tyvärr detsamma som att bita sig själv i tummen. Om man går vilse i utbudet av alla de kurser som erbjuds blir sanningen förmodligen starkt förenklad och generaliserad. Men om man nu inte tror att svensk vuxenutbildning enbart består av knyppling och dragspel, så öppnar sig tillgången till en ocean av kunskaper kring till exempel musik och dans, språk, digital utveckling och eget skapande.

Nyligen lämnade två Sverigedemokrater i Regionfullmäktige in en motion som syftar till att ett av studieförbunden ska mista sitt regionala stöd. Det är knappast överraskande att det rör sig om Ibn Rushd som har en muslimsk grund. De två övriga religiösa förbunden Sensus med Svenska kyrkan och Bilda med frikyrkorna som grundorganisation går fria från SD:s kritik. I Halland har Ibn Rushd liten verksamhet och får därmed ett ringa ekonomiskt stöd. Av de 10 miljonerna som Region Halland delar ut fick man förra året knappt 85 000 kronor.

Sedan 2008 har Ibn Rushd varit godkända för statligt stöd via Folkbildningsrådet som också har uppgiften att följa upp om regelverket följs. Och visst har det funnits kritik även om det ekonomiska stödet inte använts felaktigt.

Eftersom Ibn Rushd har i stort sett samma beting som de andra studieförbunden är det viktigt ur demokratisk synvinkel att förbundet även i fortsättningen vänder sig till en målgrupp som annars riskerar hamna utanför den svenska folkbildningstraditionen.

I vårt land finns det numera ett stort behov av studiecirklar i digitala medier och hjälpmedel. Någon undrar kanske om det samtidigt är motiverat med cirklar i tomatodling, kompostering, gräva brunn eller att bygga toalettgropar. Svaret är ja, men inte i Sverige. Själv hade jag förmånen att få uppleva studiecirkelverksamhet i Uganda och Kenya under några år.

Ett av våra större studieförbund hade en berikande internationell verksamhet med uppdraget att informera om Östra Afrika i Sverige, men också att arbeta med studiecirklar i byarna och att starta små bibliotek. Organisationen i projektbyarna var bräcklig men fungerade förvånansvärt bra.

De kvinnor som lärde sig odla tomater kunde sälja skörden och betala kostnaderna för barnens skolgång. De som lärde sig gräva en brunn slapp bära vattendunkar flera kilometer varje dag.

Projektet som finansierades av biståndsorganet SIDA hade även en engagerad studieorganisatör med hemvist i Lusaka, Zambia, en nyckelperson vid namn Patricia Mukumbuta. Hennes arbetsområde var nog i våra mått mätt aningen för stort. Det bestod nämligen av hela östra och södra Afrika. Men hon var Sveriges sydligaste studiekonsulent.