Sverige har fått sin första kvinnliga statsminister. Efter onsdagsmorgonens votering i riksdagen stod det klart att Magdalena Andersson (S) kan bilda regering. Detta efter att Socialdemokraterna och Miljöpartiet på tisdagen nådde en uppgörelse med Vänsterpartiet, om höjd garantipension och samarbetsformer framåt – en garanti för V:s inflytande.
Det är en historisk och principiellt viktig händelse att Sverige får sin första kvinnliga statsminister. Men Magdalena Andersson tillträder på samma skakiga parlamentariska grund som Stefan Löfven (S) regerat på innan henne, och som lett till otaliga regeringskriser genom åren.
En illustration av läget kom redan under samma eftermiddag, när Anderssons budget föll till förmån för Moderaternas, Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas budgetreservation, efter att Centerpartiet meddelat att de inte tänker rösta på regeringens budget när deras egen reservation fallit.
Centerpartiet säger att de helt enkelt följer praxis. Det är för all del sant, men inte hela sanningen. Till stor del handlar beslutet om att markera sin självständighet – C vill betraktas som opposition, även om inte många andra ser det så – och om att straffa regeringen för förhandlingarna och uppgörelsen med Vänsterpartiet.
Annie Lööf (C) utnyttjar det manöverutrymme hon har kvar för att försöka påverka regeringen politiskt. Ironin är bara att det leder till att en budget som Sverigedemokraterna förhandlat med Moderaterna och Kristdemokraterna går igenom. Försöken att hålla ytterkanterna borta från inflytande blir allt mer tröstlösa.
Budgetomröstningen fick också direkta konsekvenser. Miljöpartiet meddelade på eftermiddagen att man lämnar koalitionen. Magdalena Andersson bad talmannen om att bli entledigad bara några timmar efter att hon blivit framröstad. Den första kvinnliga statsministern satt inte ens en arbetsdag.
Det mesta talar dock för att Andersson kommer att bli framröstad igen. Miljöpartiet har sagt att man kommer att trycka gult i en omröstning. Den uppgörelse som innebar att Centerpartiet släppte fram Löfven i somras och Magdalena Andersson under onsdagsmorgonen finns inte längre, men en ny borde vara enkel för S och C att förhandla fram när inte längre MP är med i bilden.
Så fortsätter tillvaron under Magdalena Andersson som statsminister på ungefär samma sätt som under Stefan Löfven. Nya regeringskriser kommer att avlösa varandra tills regeringen hittat ett sätt att säkra sitt parlamentariska underlag.
Regeringsbildningen från 2018 tog aldrig slut, utan har bara haft mindre pauser. Nu är det dags för nästa akt i det som egentligen är ett ganska ovärdigt drama.
