På fredagen kom beskedet att de fyra högerpartierna som förhandlat i stort sett sedan valdagen är överens om en ny regering. Det var ett efterlängtat besked, Sverige behöver helt enkelt en regering på plats för att ta hand om alla pågående kriser.
Inriktningen på den nya regeringens politik kan man däremot kritisera, särskilt som Sverigedemokraterna har fått ett stort inflytande genom skärpningar i rätts- och migrationspolitiken. Grunden för dessa skärpningar ligger i en människosyn som på förhand dömer individer, om den så handlar om var de bor eller varifrån de kommer. Den sortens politik ger en bitter eftersmak.
På fredagens pressträff lyfte den blivande statsministern Ulf Kristersson fram den stora enigheten mellan de fyra partierna. Men trots detta har det inte varit lätt för Kristersson att få ihop samarbetet, framför allt har det gnisslat i relationen mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna. I och med att L kommer att ingå i regeringen har det behövts stora eftergifter till SD, då partiet lämnas utanför regeringen.
Det omfattande Tidöavtalet, som överenskommelsen mellan de fyra partierna heter, har sju samarbetsprojekt, däribland kriminalitet, migration och integration, klimat och energi och skolan.
Av de förslag som ingår i Tidöavtalet är det uppenbart att Sverigedemokraterna har fått ett stort genomslag i sina hjärtefrågor. Det ska införas så kallade visitationszoner och det öppnas upp för anonyma vittnen. Enprocentsmålet inom biståndet ska avskaffas och inom migrationspolitiken ska Sverige lägga sig på EU:s miniminivå. Detta är några av de SD-framgångar som svider mest för Liberalerna, men det är också helt självförvållat.
Vad man också kan konstatera så innebär den nya regeringen ett bakslag för klimatet. Genom att rejält skruva ner reduktionsplikten kommer inblandningen av biodrivmedel att minskas. Det innebär att målet om att fasa ut de fossila energikällorna i transportsektorn ytterligare skjuts på framtiden. I stället hoppas högerpartierna att det ökade elbehovet, som beror på en elektrifiering av fordonsflottan, ska lösas med ny kärnkraft. Det är en omstyrning av den nuvarande klimatpolitiken som tyvärr leder till att den nödvändiga omställningen mot mer förnyelsebar energiproduktion fördröjs.
Medan det i dagsläget sker en rejäl utbyggnad av både sol- och vindenergi ligger en eventuell kärnkraftsutbyggnad betydligt längre fram i tiden. Dessutom faller hela tiden produktionskostnaden för de förnyelsebara energislagen, vilket successivt urholkar kärnkraftens konkurrenskraft. Det är så verkligheten ser ut, men det blundar den nya högerregeringen för.
Skolan är också med på ett litet hörn genom att Liberalerna har drivit igenom en ny friskolelag som ska begränsa friskolornas vinster om de inte lever upp till kvalitetskraven. Det är förvisso ett erkännande från den tillträdande regeringen att friskolornas vinstintressen är problematisk, men vinstbegränsningen blir tandlös då den bara ska gälla de första åren en skola startas eller köps upp. Dessutom står den svenska skolan inför långt större problem med ökade skillnader mellan elever och mellan skolor, och detta kan inte lösas med smärre justeringar.
Liberalerna hävdar att deras medverkan i regeringen ska vara en liberal garant. Men tyvärr är det en from förhoppning. Sanningen är att Johan Pehrson och hans parti har fått acceptera en rad liberala bakslag för att överhuvudtaget få lov att ingå i regeringen. Om detta kan man bara konstatera att den nya högerdominerande regeringen inte är liberalismens största stund i svensk politik. Snarare tvärtom.
Att med visitationszoner peka ut och stämpla individer som kriminella utan en brottsmisstanke är antiliberalt – och det vet Johan Pehrson. Ändå är det han och hans parti som banar väg för Sverigedemokraternas största politiska framgång någonsin.
De små liberala vinster som Liberalerna fått igenom kan mycket väl leda till stora liberala förluster på sikt.
För att uttrycka det med andra ord: En sådan högerseger till – och Liberalerna är förlorade.
