Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Elektriskt. Elflygplanen utvecklas just nu snabbt. Bilden föreställer svenska Heart Aerospaces planerade konstruktion, som ska lanseras 2025. Bild: Heart Aerospace

Joakim Broman: Elflyget är en möjlighet politiken måste ta vara på

I ljuset av elflygets snabba framväxt är det ett misstag att aktivt avveckla eller låta landets mindre flygplatser försvinna.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

I december lyfte ett sjusitsigt sjöflygplan med elmotor från en sjö nära Vancouver i Kanada. Det var en milstolpe. Bara några år tidigare var elflygplan en ouppnåelig dröm. Nu tävlar en rad flygplanstillverkare om att lansera en kommersiell generation.

Göteborgsbaserade Heart Aerospace siktar på att lansera ett 19-sitsigt flygplan med en räckvidd på 40 mil år 2025.

Som grundaren Anders Forslund konstaterade på en pressträff hos Transportföretagen i veckan krävs inte några nya motor- eller batterigenombrott för att det ska vara möjligt. Om de eller någon annan tillverkare kan få flygplan genom certifieringsprocessen är det en teknisk utveckling som politiken redan nu behöver förhålla sig till.

Just nu pågår en debatt kring situationen för landets mindre flygplatser. Ett stort antal är offentligt ägda, antingen genom statliga Swedavia eller av enskilda kommuner, och i många fall gör de stora förluster. Nyligen kom rapporter om att flera mindre flygplatser förlorat många passagerare som ett resultat av flygskatten och minskat flygande i spår av klimatdebatten (TT 28/1).

Man kan förstås tycka att flygplatser bör leva på marknadsmässiga villkor. Men ett annat sätt att se det är att flygplatser, precis som motorvägar, elledningar och järnvägsspår, tillhör den grundläggande infrastruktur som det är det offentligas ansvar att tillhandahålla.

Om vi vill ha livskraftiga ekonomier även utanför storstädernas omedelbara omkretsar måste det finnas kommunikationsmässiga förutsättningar för det. Som en ledare i Barometern nyligen konstaterade (11/2) fyller de mindre flygplatserna även samhällsviktiga funktioner, exempelvis genom att användas för brandflyg, sjukvårdstransporter och av försvaret.

Inte minst i ljuset av elflygets snabba framväxt framstår det som ett misstag att aktivt avveckla eller låta sådana flygplatser försvinna. Elflygplanen är mindre, tystare, har lägre kostnader för drift och underhåll och passar perfekt på mindre, stadsnära flygplatser. De kommer troligen att svara mot ett behov av regionaltrafik som på många håll är svårt eller omöjligt att uppfylla.

Att köra bil mellan Östersund och Umeå tar fyra och en halv timme, och att bygga spårtrafik i så pass glesbebyggda områden är omöjligt. Sträckan mellan Sveg och Östersund är bara 13 mil fågelvägen men tar nästan tre timmar att åka med buss.

Med elflyg blir båda dessa sträckor aktuella för såväl affärspendlare som teaterbesökare. Välbehövlig regionförtätning kan ske, och inte bara i Norrlandslänen. Jönköping-Köpenhamn, Linköping-Oslo, Karlstad-Stockholm, Örnsköldsvik-Vasa och Malmö-Berlin är bara några exempel på rutter som blir möjliga med elflygplan som kan finnas i kommersiell drift inom bara några år.

Men för att utvecklingen ska vara möjlig måste även mindre flygplatser finnas att landa på. Avvecklad infrastruktur kan ta lång tid att ersätta och försena utvecklingen.

Det fossila flyget bär inte sina miljökostnader. Att förändra detta och beskatta utsläppen är angeläget de kommande åren. Men en sådan omställning får inte samtidigt undergräva förutsättningarna för landets mindre flygplatser, och i förlängningen elflygets framväxt.