Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

För många unga kan detta vara en svår konst. Bild: Staffan Löwstedt/SvD/TT

Malin Lernfelt: Elevernas skrivkunskaper måste upp

Skrivkunskaperna har de senaste decennierna blivit sämre, och nu varnar både universitet och arbetsgivare för följderna.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Vad händer om felaktiga läkemedel skrivs ut, polisrapporter blir oläsliga eller piloter inte förstår dokument? I värsta fall kan det få allvarliga konsekvenser. Det inser de flesta chefer, varför framtiden ser mörk ut för en hel del av landets unga.

I en aktuell undersökning som Utbildningsradion låtit Novus göra och som presenterades i programmet ”Skrivglappet” häromdagen framkommer att nästan hälften av 1 000 tillfrågade chefer har valt bort arbetssökande mellan 18 och 25 år på grund av bristande språkliga färdigheter. Detta trots att personerna i övrigt hade rätt kompetens. En av cheferna påpekar att den som inte klarar att uttrycka sig väl i skrift får svårt att ha kundkontakter eller ta ett större ansvar.

I samma program lyftes även fram att nära hälften av universitets- och högskolelärare anser att studenterna är för dåliga i att uttrycka sig i skrift.

Att universitetslärarna är djupt oroade är dock ingen nyhet. I minst ett decennium har olika lärosäten ringt i varningsklockorna. Man har vittnat om studenter som inte klarar av att läsa kurslitteratur, stavar illa och inte kan använda pronomen, skiljetecken eller styckeindelning på rätt sätt. När Lunds universitet 2017 undersökte skrivförmågan hos nybörjarstudenter kom man fram till att en femtedel hade så stora brister att de ”inte rimligen kan tas om hand inom ramen för utbildningarna” (SvD 4/10 -17).

För att väga upp bristerna har många högskolor och universitet börjat ge sina studenter extra språkundervisning. Det är naturligtvis både kostsamt och tidskrävande, men det finns knappast något alternativ. Inte så länge grundskolor – där det grundläggande problemet finns – hårdnackat fortsätter på den inslagna vägen mot sämre språkkunskaper.

Genom att låta elever läsa enklare böcker, erbjuda lyssning om läsning blir för jobbigt, inte rätta stav- och grammatikfel för att inte kränka och inte låta barn skriva för hand – trots att det är vetenskapligt bevisat att det finns ett inlärningssamband mellan motorik och minne – gör man det lätt för sig.

Unga får höra att det ”inte spelar någon roll hur någon skriver så länge det går att förstå vad personen menar” och att ”det går lika bra att lyssna som att läsa”. Man ljuger barnen rakt upp i ansiktet.

Så länge unga människor befinner sig innanför det kommunala utbildningsväsendets skyddande väggar kan man upprätthålla denna lögn. Universiteten får ta smällen och gör vad de kan för att hjälpa. Men när studenterna sedan ska ut i arbetslivet tar det stopp. Den som inte kan skriva eller läsa ordentligt får inget jobb.

De ansvariga politiker som inte har lyssnat på universitetslärarna under alla år kan förhoppningsvis fås att spetsa öronen när även arbetsgivarna stämmer in i kören. Eller är de beredda att riskera att en alltför stor del av landets unga inte blir anställningsbara? Det som sker är allvarligt och kräver en omedelbar insats. Så svårt borde inte vara.

För som Filippa Mannerheim, lärare och skoldebattör, säger (SVT 26/8):

”Om vi kunde lära våra ungdomar och barn att läsa och skriva förr borde vi kunna göra det i dag. Vi har ju facit, vi vet hur man gjorde när svensk skola var bra.”