Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

STOCKHOLM 20190402 Tvätta pengar Foto: Fredrik Sandberg / TT / kod 10080 Bild: Fredrik Sandberg/TT

Ekonomiska klyftor kräver klyftiga lösningar

Ekonomiska klyftor är främst ett problem om de växer nedåt. I vilket fall så minskar de mest ju fler människor som får möjlighet att tjäna egna pengar.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal.

I måndags kunde vi läsa skrämmande rubriker om att de ekonomiska klyftorna ökar. Ojämlikheten breder ut sig och snart hamnar allt fler på bar backe. Så framstod det. I själva verket har svenskarna fått en högre ekonomisk standard under de senaste decennierna.

Trenden ser likartad ut över stora delar av världen. Fler och fler lyfts ur fattigdom och de rika blir samtidigt ännu rikare. I grunden är det alltså en positiv utveckling. Att fler kan ta steget in i en trygg tillvaro med möjlighet till självbestämmande borde vara ett av grundmålen med all politik.

För Socialdemokraterna är ekonomiska klyftor, eller ännu hellre ”klassklyftor”, själva livsluften. Det är själva gapet i sig, inte vad som befinner sig på endera sidan som spelar roll.

Att ekonomiska klyftor är destruktiva för de som inte har en dräglig tillvaro är förstås sant. Om du själv befinner dig på gränsen till misär är det klart att det skapar förbittring om du ser hur andra bara får det bättre. Fattigdomsbekämpning är och förblir en av våra viktigaste uppgifter, både av praktiska och moraliska skäl. Men många i den här gruppen står idag långt utanför arbetsmarknaden. Att höja skatten på kapitalinkomster skulle som bäst kunna resultera i något högre bidrag, när lösningen istället vore att möjliggöra en sysselsättning, inte cementera ett bidragsberoende och ett livslångt utanförskap.

För den breda medelklassen, som redan åtnjuter ekonomisk trygghet, spelar det däremot ingen roll om någon krösus blivit ännu rikare. Det är klart att alla kan känna en viss avundsjuka, det är fullt mänskligt, men denna avundsjuka är på intet sätt samhällsfarlig. Om något kan den verka sporrande för att öka sina inkomster, vilket skulle vara betydligt lättare med en annorlunda inkomstbeskattning.

Den socialdemokratiska lösningen är i stället alltid, på ett fullkomligt reflexmässigt sätt, att höja skatten, inte att ta bort hinder så att det kan skapas mer välstånd, vilket naturligtvis i sig innebär större skatteintäkter.

Kraven på ökade kapitalskatter är till viss del förståeliga. Att det är förmögenheter snarare än inkomster som genererar välstånd är inte direkt motiverande för att jobba hårdare. I Sverige är det helt enkelt lätt att vara rik men svårt att bli det. Men om man inte samtidigt sänker inkomstskatten så är inte mycket vunnet. De ekonomiska klyftorna ökar alltså trots att Sverige har den högsta marginalskatten bland OECD-länderna. Vad problemet än är så är det inte att människor tjänar för mycket pengar.

Den ekonomiska klyftan ska minskas från botten, inte toppen. Det motsatta drivs mer av missunnsamhet mot de förmögna än av omtanke mot de utsatta. Att lyfta människor ur fattigdom och underlätta för klassresor måste vara det viktigaste. För man vill ju inte, för att parafrasera Margaret Thatcher, att de fattiga ska bli fattigare, bara för att de rika ska bli mindre rika.