Under sommarhalvåret lockar hav och sjöar till såväl vila som lek och bad. På de mest populära stränderna innebär det att människor samsas på liten yta men i antal som faktiskt motsvarar en mindre svensk stad. Detta år påverkas naturligtvis förutsättningarna för strandlivet av covid-19, vilket ställer krav på ökad vaksamhet och att hålla avstånd. Detta kan vara nog så svårt en varm dag i juli bland tusentals andra besökare. I Halland kan man ta hjälp av regionens mobil-app för att informera sig om läget på de mest populära platserna, och denna app är flitigt nedladdad.
Den svenska modellen att var och en ska ta sitt ansvar när det gäller risken för smitta gäller även på badstränderna. Är det trängsel när man kommer fram bör man alltså leta upp en glesare yta eller åka vidare till nästa badplats. Utmed de långa halländska stränderna finns det alltid platser där man kan finna trygghet med att hålla avstånd.
Oron för ökad smittspridning är stor på vissa håll i landet och det har funnits tankar på att stänga av stränder och bryggor. I Skåne och på Västkusten finns det en mer tillbakalutad syn på problemet. I några kommuner satsas det på strandvärdar, till exempel i Laholm som årligen använder sig av gymnasieelever utbildade i risk- och säkerhetsarbete. I Tylösand håller livräddarna som vanligt ett vakande öga. Må så vara detta år, utan mun-mot-mun-inblåsningar vid behov av hjärt- och lungräddning.
Om det ändå uppstår trängsel är det osäkert vilka befogenheter som strandvärdar och livräddare har. Detsamma gäller polisen, vilket kan upplevas aningen underligt. Det kan alltså inte förväntas tvångsåtgärder på stränderna utan att den allmänna ordningen störs på annat sätt. Tryggheten ska upprätthållas genom information, kommunikation och besökarnas eget ansvar. Men är det så underligt egentligen?
Badstränderna fylls varje sommar av tusentals människor som outtalat delar ansvaret att hålla uppsikt över glada badande barn eller avvikande beteenden så som stölder och ofredanden. Mot de sistnämnda trygghetsstörningarna krävs ett visst mått av civilkurage att ingripa, men mobiltelefoner gör det enkelt att slå larm.
I tider med algblomning, höga bakteriehalter i vattnet eller rikligt med brännmaneter ”googlas” det säkert en hel del i mobiltelefonerna efter information. Det blir också mer vanligt med allmänna kunskaper om hjärt- och lungräddning när olyckan är framme.
Det ömsesidiga ansvaret för säkerhet och trygghet på stränderna skulle vara önskvärt även på andra håll i samhället. Varför krävs det till exempel poliskommenderingar vid Superettan-matcher på Örjans vall, under normala förhållanden med drygt ett par tusen åskådare, samtidigt som det kanske vistas femton tusen strandgäster nedanför hotellet i Tylösand utan behov av polisnärvaro?
