Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Opinionsbildare. Efter en lång omväg över Atlanten kom Greta Thunberg till sist fram till klimatmötet i Madrid. Bild: Paul White

Mattias Karlsson: Efter populism och ideologi kommer klimatrealism

Det politiska systemet står inför stora utmaningar det kommande decenniet för att klara den så nödvändiga klimatomställningen.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Det är enkelt att definiera vad politik är. Beskriv verkligheten och föreslå förändringar som gör den bättre. Svårare än så behöver det inte vara. I praktiken är det mycket mer komplicerat, kanske för att politik består av människor som inte alltid vet att skilja på de olika delarna av politiken.

Ta till exempel Sverigedemokraternas politik. Brottsligheten ökar, stoppa invandringen. Det är kris i Sverige, stoppa invandringen. Sjukvårdsköerna ökar, stoppa invandringen. Ja, ni förstår vart jag vill komma. Det är inte sällan som politiker har sina åtgärder färdiga innan verkligheten beskrivs. Från vänsterhåll låter det ofta att höjda skatter är lösningen på alla problem, medan högern anser det omvända.

Det heter att om du ger ett barn en hammare tillsammans med några spik så kommer barnet bara att se spik överallt när den första omgången med spik är slut. Inte sällan befinner sig politiker precis där, att de är så förtjusta i sina egna förslag att de kan användas till precis vad som helst. Man kan prata om att ideologin övertrumfar sakfrågan.

I överförd mening blir spiken en bild av verkligheten och hammaren den metod som politikerna vill använda. Har man bara en hammare ser hela verkligheten ut som just spik. Där befinner sig Sverigedemokraterna, det är invandringen som är roten till alla Sveriges problem. Metoden blir då helt enkelt att stoppa invandringen.

Så trubbig, likt en hammare, är partiets politik.

Politik borde i stället ses som ett hantverk som har många olika metoder i sin verktygslåda. Men det räcker inte med det. Det gäller också att rätt beskriva verkligheten och inte se spik överallt. I takt med att samhället förändras är det viktigt för politiken att hantera de olika verktygen som finns i lådan för att därefter, beroende på hur världen ser ut, likt en skicklig hantverkare genomföra sitt arbete.

Hammaren och spiken kan här också symbolisera populismen och dess idé om att det finns en specifik lösning på alla problem. Går man vidare och ser på ideologierna, är de mer nyanserade i sitt förhållningssätt till verkligheten och samhället.

Men även ideologier kan ha sina begränsningar. Ibland är det som att ideologierna fungerar som skygglappar, både vad gäller hur verkligheten beskrivs och vilka de politiska lösningarna är. Då kan faktiskt ideologin i någon mån bli det politiska systemets fiende. Kanske är det också detta vi ser när misstron till de etablerade partierna har ökat och fler strömmar till just populistiska partier. Men svaret borde vara det motsatta, att vara ännu mer nyanserad i att beskriva verkligheten.

Vågar man sig på en spaning inför nästa årtionde är det att de övergripande ideologierna kan behöva stå tillbaka inför det faktum att verklighetens problem är av sådan omfattning, läs klimatförändringar, att de inte kan lösas i det traditionella politiska systemet. Därmed inte sagt att demokratin får lov att ställas på undantag. Men för att uppnå handlingskraft framåt behöver politikerna, från vänster till höger, vara överens om problembilden, det vill säga att världen står inför en allvarlig klimatkris. Detta sätt att se på politikens roll skulle kunna kallas för klimatrealism.

Utmaningen lär finnas i att på samma gång agera kraftfullt mot klimatförändringar och samtidigt upprätthålla rättsstatens principer, som till exempel att alla är lika inför lagen.

Den nu pågående globala opinionsbildning, och som har klimataktivisten Greta Thunberg som frontfigur, kan vara den viktiga signalen till politikerna att agera med gemensamma krafttag.

På fredagen avslutades det nästan två veckor långa klimattoppmötet i Madrid. Mötet har gått trögt ända in i det sista, framför allt för att enskilda länder motsatt sig skärpningar av klimatmålen. Ljusningen kom i stället från annat håll, och som vanligt är det EU som går i täten.

På EU-toppmötet i Bryssel, som också avslutades på fredagen, enades i stort sett alla medlemsländer om att EU fram till 2050 ska bli koldioxidneutralt. Nu är det bara Polen som motsätter sig det målet. Men med tanke på att Ungern, Tjeckien och Estland nu har ändrat sig sedan förra toppmötet i juni, finns förhoppningar om att även Polen kan göra det framöver.

Det är bra att samlas runt ett mål, men frågan är om det räcker att bli klimatneutralt till 2050. Det kommande decenniet får utvisa det – och hur det politiska systemet kommer att utvecklas.

Men hellre att vara optimist än pessimist, hoppas jag att politiken kan leverera när det gäller den så nödvändiga klimatomställning som väntar. De fossila energikällorna måste vara kvar i marken samtidigt som den liberala demokratin och principen om allas lika värde upprätthålls. Dit är det långt kvar, men det borde vara målet.

Uppdatering måndag den 16 december:

Klimatmötet i Madrid avslutades inte på fredagen, som nämns i texten, utan drog över tiden två dagar. Slutresultatet möttes av blandade reaktioner där viktiga avgöranden sköts på framtiden, till nästa års klimatmöte i Glasgow.