Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Frihet. Det kubanska folket drog ut på gator och torg för att visa sitt missnöje med den kommunistiska regimen.  Bild: Eliana Aponte
Frihet. Det kubanska folket drog ut på gator och torg för att visa sitt missnöje med den kommunistiska regimen. Bild: Eliana Aponte

Mimmie Björnsdotter Grönkvist: Drömmen om frihet lever på Kuba

Folket fyller gatorna runt om på Kuba med en längtan efter frihet. Efter årtionden under förtryck har de fått nog. Är detta början på slutet för en av världens sista kommunistiska bastioner?

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Patria o muerte. Det revolutionära valspråk som användes av såväl Che Guevara som Fidel Castro betyder översatt till svenska "fosterlandet eller döden". När Havannas gator fylldes av demonstranter den 11 juli skanderade de istället en parafras: patria y vida – fosterlandet och livet.

Protesterna gick som en våg över landet, och började egentligen inte i Kubas huvudstad. Trots skakig internetuppkoppling spreds ordet som en löpeld i sociala medier, och gav fler kubaner mod att ansluta och uttrycka sitt missnöje.

Ekonomisk ruin, orsakad av såväl pandemin, som stoppat turismen till ön, och de amerikanska sanktioner som infördes av Donald Trump och som Joe Biden avstått från att avskaffa, drev kubanerna ut i de största protester landet sett sedan 1990-talet (Reuters 12/7). Då var det Sovjetunionens fall som orsakade ekonomisk kris, men den kommunistiska diktatorn Fidel Castro höll sig alltjämt kvar vid makten.

Hans namn skanderades av den mindre skara regimvänliga motdemonstranter som samlats. Men familjen Castro har inte längre makten på Kuba: Fidel avled 2016 och 2018 avgick hans bror Raúl efter tio år som president.

Kommer det kommunistiska Kuba försvinna med bröderna Castro? Den nuvarande presidenten Miguel Diaz-Canel var snabb att skylla situationen på USA och på handelsblockaden. Han hävdar också att demonstranterna manipulerats i sociala medier eller är lejda av yttre krafter.

Många av folkets krav börjar i det lilla och vardagliga. Ön plågas av elbrist och ständiga strömavbrott, som demonstranterna krävde ska få ett slut. Det råder brist på såväl mat som medicin, och de flesta kubaner lever knapert. Landet har visserligen börjat vaccinera befolkningen, men smittan sprids fortfarande.

Men röster höjs också för demokrati och yttrandefrihet, mot diktaturens hårda repression. Krav ställs på presidentens avgång och demokratiska val. Ett litet men kraftfullt ord, som skanderades gång på gång, var "frihet".

62 år efter revolutionen kanske vi ser början på slutet för en av världens sista kommunistiska bastioner. Den demokratiska världen bör ge den kubanska befolkningen sitt fulla stöd. För deras frihet i det lilla och rätten att styra sitt eget liv. Men också i det stora, för folkets rätt att vara med och styra landets framtid. En dag stiger solen över ett fritt Kuba.