Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Tusentals gästarbetare har dött i samband med byggandet av arenorna inför fotbolls-VM i Qatar nästa år. Bild: JESSICA GOW / TT
Tusentals gästarbetare har dött i samband med byggandet av arenorna inför fotbolls-VM i Qatar nästa år. Bild: JESSICA GOW / TT

Joakim Broman: Det var naivt att tro att vi kunde förändra Qatar

De som tidigt försvarade fotbolls-VM i Qatar gjorde det bland annat med argumentet att det är en chans att påverka landet. Trots det fortsätter övergreppen i ”massiv skala”.

Det här är en ledarartikel, som uttrycker åsikter från Hallandspostens ledarredaktion. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Tiden rinner ut för Qatar att leva upp till sina löften inför fotbolls-VM 2022, enligt en ny rapport från Amnesty International. Sedan tidigare har en granskning från brittiska tidningen The Guardian visat att så många som 6 500 gästarbetare kan ha dött i byggandet av arenor och andra anläggningar inför mästerskapet.

Efter påtryckningar har landet lovat att avskaffa "kafala", det slavliknande system som sätter människor helt i händerna på sina arbetsgivare och genomföra andra reformer. Men inte mycket har hänt.

Ingen lär vara förvånad över det. Qatar har, liksom många andra diktaturer som anordnat prestigefulla sportmästerskap de senaste decennierna, mest förhalat de kritiska frågorna. De vet att det är en strategi som fungerar, inte minst därför att det finns gott om medlöpare – korrupta såväl som naiva – i sportens värld.

De som tidigt red ut till Qatar-mästerskapens försvar gjorde det bland annat med argumentet att det är en chans att påverka landet. Samma tanke väcktes inför sommar-OS i Peking 2008, att en ökad mediebevakning kan ge chans att lyfta fram oförrätter och övergrepp.

På ytan har det sett ut att ha gett resultat. Qatar har ratificerat två internationella konventioner om mänskliga rättigheter och gjort lagändringar som stärker arbetares rättigheter. Men diktaturerna hade inte kämpat för att få mästerskapen om de trodde att de skulle urholka deras makt. När lagarna ska implementeras händer därför inte mycket. Övergreppen fortsätter, enligt Amnesty "i massiv skala", och flera röster varnar för att situationen kan bli värre när allt ska färdigställas till nästa års VM.

Det är ett av de grundläggande problemen. Despoterna vet att de har tiden på sin sida. Mästerskapen utgör i sig en slags deadline som ingen inblandad har råd att missa.

Så för tio år sedan var argumentet för Qatar-VM att vi kunde förändra landet. När vi nu misslyckats med det enas vi alla om att det är för sent att flytta mästerskapet någon annanstans.

Det är naturligtvis inte sant. Om viljan funnits att se sanningen i vitögat hade Storbritannien eller USA – eller flera länders gemensamma krafter – med kort varsel kunnat ta över fotbolls-VM. Men viljan finns inte.

Det som däremot finns är möjligheter att hindra detta från att inträffa igen. I vintras flyttade internationella hockeyförbundet sitt världsmästerskap från Belarus. Inget odemokratiskt land ska enligt plan arrangera OS eller fotbolls-VM det närmaste decenniet.

Fast det ryktas att både Egypten och Kamerun är intresserade av det sistnämnda. Om det händer måste Svenska Fotbollförbundet ha en strategi omedelbart, som antingen kan hindra tilldelningen från att ske eller se till att den knyts till verkliga förpliktelser.

Ingen ska, som Qatar, få komma undan med åratal av tomma löften, och tusentals döda i skuggorna av de nya arenorna.