Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Klassrummet har blivit en lönsam bransch för friskoleföretagen.  Bild: Jonas Ekströmer/TT
Klassrummet har blivit en lönsam bransch för friskoleföretagen. Bild: Jonas Ekströmer/TT

Mattias Karlsson: Det välfärdsindustriella komplexet försvarar sina intressen

För tio år sedan släpptes en rapport som slog ner som en bomb i samhällsdebatten. Rapportens slutsats var att privatiseringarna och konkurrensen inom välfärden varken lett fram till bättre kvalitet eller lägre kostnader. Trots den banbrytande rapporten har det inte hänt så mycket förutom att de ekonomiska intressen som vill bevara dagens system blivit ännu starkare.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

På tisdag i nästa vecka är det precis tio år sedan rapporten ”Konkurrensens konsekvenser” släpptes av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, mer känt som SNS. Rapporten kom att slå ner som en bomb i samhällsdebatten, framför allt på grund av slutsatsen att de senaste 20 årens privatiseringar inom välfärden inte hade lett till några mätbara förbättringar. Det kan låta som en okontroversiell tanke i dag, men det var det sannerligen inte då.

Redaktör för rapporten var Laura Hartman, som också var forskningschef på SNS. Det var hon som fick ta väldigt mycket kritik för rapportens slutsatser. Inom ett par veckor ledde den omfattande kritikstormen till att hon sade upp sig från sin tjänst på SNS.

”När jag började på SNS hade jag en tydlig bild av hur forskningen skulle bedrivas på SNS och kommuniceras. Nu har det kommit till en punkt där min vision inte har infriats”, sa Laura Hartman till Dagens Nyheter i samband med att hon sade upp sig (22/9-2011).

Tio år har alltså gått nu, vad har hänt sedan dess? Och hur ser Laura Hartman i dag på den kritikstorm som kom efter rapporten?

”Jag tänker så här. De här åren som gått har vi fått en bekräftelse på mycket av det vi skrev”, svarar hon i en intervju med ledarredaktionen.

Det var alltså den 7 september 2011 som SNS-rapporten ”Konkurrensens konsekvenser” släpptes. I samband med detta anordnades ett seminarium på SNS där Laura Hartman redogjorde för rapportens innehåll, vilket följdes av en debatt. En av de första som då begärde ordet var Peje Emilsson, grundare och ägare till friskolekoncernen Kunskapsskolan.

Han anklagade författarna för faktafel och sa att rapporten var det sämsta som SNS hade producerat de senaste 25 åren. Därmed var den omfattande kritiken mot rapporten i gång, framför allt från höger och från ledande näringslivsföreträdare. I ett uttalande från Svenskt Näringsliv menade vd:n Urban Bäckström att rapporten var bedrövlig.

Vad som heller inte gjorde saken bättre var att vd:n för SNS, Anders Vredin, tystade Laura Hartman i den efterföljande debatten. Ett par veckor efter att rapporten släppts lämnade Hartman SNS. Det gjorde även professorn och statsvetaren Olof Petersson som slutade på sin tjänst som rådgivare i forskningsfrågor på SNS. Petersson motiverade sitt avhopp med att ”SNS-ledningen har agerat på ett sätt som strider mot den akademiska friheten”. Efter mycket hård kritik mot Anders Vredins agerande avgick han som vd för SNS.

Vad var det som väckte så mycket kritik mot rapporten ”Konkurrensens konsekvenser”? De huvudsakliga slutsatserna var att förhoppningarna på privata alternativ inom välfärden inte hade infriats. Det gick nämligen inte att visa på varken bättre kvalitet eller högre effektivitet inom välfärden till följd av ökad konkurrens. Men det fick man alltså inte säga ostraffat i samhällsdebatten.

Laura Hartman är i dag hållbarhetschef vid Uppsala kommun och docent vid Uppsala universitet. Hon vill egentligen inte uttala sig som expert i de frågor som rapporten tog upp då för tio år sedan

Var du då beredd på den starka kritikstorm som skulle komma?

”Till viss del. Jag förstod att den skulle väcka intresse och debatt. Det är ju själva poängen med SNS att ta upp frågor som är viktiga i samhällsdebatten. Men reaktionerna var så kraftfulla och snabba. Det var inga spontana reaktioner, de hade förberett”, säger Laura Hartman.

Hon menar också att det var gigantiska ekonomiska intressen som utmanades, vilket gör det svårt att föra en sansad och forskningsbaserad debatt. Systemet försvarar sig med full kraft.

En av de farhågor som Laura Hartman lyfte fram i det avslutande kapitlet var vikten av att följa upp de ”segregerande tendenserna” till följd av privatiseringarna inom välfärden. ”En växande segregation kan komma att strida mot det grundläggande målet med det svenska välfärdssamhället, att garantera välfärdstjänster av god kvalitet för alla”, skriver Laura Hartman sist i boken.

Hur ser du på detta i dag?

”Det ligger i systemets natur. När individen får bestämma får marknadskrafterna en större roll”, säger Laura Hartman.

Rapporten ”Konkurrensens konsekvenser” innehåller sex huvudkapitel som var och en belyser privatiseringar i olika delar av välfärden som till exempel förskola, skola, omsorg och sjukvård. Särskilt stor uppmärksamhet fick kapitlet ”Friskolor i förändring”, skriven av nationalekonomen Jonas Vlachos, i dag verksam som professor vid Stockholms universitet. När ledarredaktionen intervjuar honom i dag minns han väl reaktionerna när rapporten släpptes.

”Det var en väldigt stor aggressivitet från den breda borgerligheten, och även intresseorganisationer som Svenskt Näringsliv. Jag var minst sagt förvånad. Jag tyckte att det jag sa i mitt kapitel var milt, det fungerar inte särskilt bra”, säger Jonas Vlachos.

Att fler friskolor skulle kunna leda till ökad segregation, ökade kostnader och betygsinflation är inga förvånande resultat, menar han.

”Det finns en diskrepans mellan vad som är lönsamt för ett företag och vad som är mest samhällsekonomiskt lönsamt. Det är trivial nationalekonomi”, säger Jonas Vlachos.

Vad Jonas Vlachos tycker att han missade i sitt kapitel om friskolorna är problemet med skolpengen, vilket han senare har tagit upp i sin forskning.

”Det är tveksamt att ha ett genomsnittligt finansieringssystem. En kommun borde kompenseras för sitt utökade ansvar gentemot friskolorna. Det ansvaret kostar och jag tycker att det är helt rimligt att de kompenseras för det”, säger han.

I dag fördelas resurserna i huvudsak lika mellan de kommunala och fristående skolorna, ett system som är hårt kritiserat. Men Jonas Vlachos konstaterar ändå att det i praktiken inte har hänt något sedan rapporten släpptes för att rätta till de problem som finns.

”Men debatten har ändrats. Det går inte längre att säga att friskolorna är bättre för att de är valda”, säger han. Däremot vill han peka på ett annat problem.

”Det är framväxten av stora och inflytelserika organisationer som vill upprätta status quo. Det är något som är väldigt underdiskuterat”, säger Vlachos avslutningsvis.

Detta sista är något att ta fasta på i dag, det finns helt enkelt stora intressen som vill behålla dagens system intakt, det är nämligen väldigt lukrativt för till exempel stora friskolekoncerner.

Vad är då Studieförbundet Näringsliv och Samhälle för organisation? SNS beskriver sig på sin hemsida lite anspråkslöst som ”en oberoende ideell förening grundad 1948, som sammanför företrädare för näringsliv, förvaltning, akademi och politik”. Men ser man på vad som här hänt under föreningens drygt 70-åriga historia så förstår man att den forskning som bedrivits och de rapporter som har släppts genom åren har haft en stor betydelse i samhällsdebatten och även för hur politiken har utvecklats och genomförts i praktiken.

Vad som hände då för tio år sedan var att det kom en banbrytande rapport om privatiseringarna i välfärden som inte gillades av ledande företrädare från näringslivet. I stället för att ta till sig av rapportens innehåll attackerades författarna och anklagades för att ha genomfört undermålig forskning och dragit felaktiga slutsatser.

Det är inte så ett samhälle kan utvecklas utan det är just genom att ta till sig av forskning och kunskap som det går att rätta till sådant som inte fungerar eller inte har blivit som man tänkt sig.

Ser man tillbaka på de gångna tio åren kan man konstatera att det inte har skett några genomgripande reformer för att komma till rätta med hur kvaliteten och effektiviteten inom välfärdssektorn kan garanteras i ett system där privata och offentliga utförare verkar sida vid sida. Dessutom har kanske en av de mest allvarliga farhågorna från rapporten, att privatiseringarna inom välfärden leder till ökade skillnader i samhället, också besannats, inte minst inom skolans område.

Visserligen finns det i dag en växande debatt om välfärden och de brister som finns med konkurrens inom välfärden, men det räcker inte. Det är dags att politikerna tar bladet från munnen och verkligen agerar, framför allt för att få ett slut på den långtgående marknadifieringen av skolan där likvärdigheten minskar och skillnaderna ökar.

Det är bråttom, det är stora ekonomiska intressen som utmanas och som kommer att motarbeta varje steg som tas för att minska sina vinstmöjligheter. Det välfärdsindustriella komplexet försvarar sina intressen. Då är det viktigt att påminnas om att samhället i första hand inte finns till för de privata företagen utan för sina medborgare.