Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Statsminister Stefan Löfven (S) inför veckans möte med Europeiska rådet. Bild: Wiktor Nummelin/TT
Statsminister Stefan Löfven (S) inför veckans möte med Europeiska rådet. Bild: Wiktor Nummelin/TT

Joakim Broman: Den svaga EU-politiken skapar stora risker

Riksdagen har röstat för EU:s omfattande återhämtningspaket. Nu behöver Sverige och EU stärka kontrollen över de medel som budgeten och återhämtningspaketet ställer till förfogande.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Det blev ett ja. På onsdagen (24/3) röstade riksdagen för finansieringsupplägget kring EU:s långtidsbudget, som därmed – ihop med det enorma återhämtningspaketet som medger EU-lån på upp till 8 000 miljarder kronor – fått Sveriges godkännande.

I delar av debatten har tonläget gått högt. ”Idag får svenska folket 150 miljarder skäl till att rösta på Sverigedemokraterna!" skrev SD-ledamoten Adam Marttinen på Twitter, med anledning av att den svenska andelen av EU-lånen är 150 miljarder kronor.

Summan är stor men det är samtidigt viktigt att påpeka att lånet är tänkt att löpa över 30 år, och att EU-kommissionen ska presentera alternativa sätt att finansiera återhämtningsstödet. Det kan exempelvis handla om intäkter från EU:s utsläppshandel eller klimattullar för produkter som importerats från länder där utsläpp inte beskattas.

Man kan också fråga sig vad ett svenskt nej hade betytt i nuvarande läge. Sverige har redan sagt ja till långtidsbudgeten och återhämtningspaketet. Att nu backa från finansieringsupplägget skulle kasta unionen in i en ny förhandlingsrunda, och där skulle Sverige ha en sämre utgångspunkt än tidigare. Efter Brexit har vi förlorat en viktig allierad och behovet av ekonomiskt stöd under coronapandemin upplevs nog som mer akut nu.

Med det sagt finns det definitivt anledning att vara kritisk till regeringens hantering både av långtidsbudgeten och av EU-politiken i stort. Att delar av stödpaketet betalas ut som bidrag snarare än lån är väldigt problematiskt. Regeringen säger sig ha försökt få bort bidragen, men har i så fall inte hållit emot tillräckligt hårt.

Redan att EU lånar upp pengar till coronaåterhämtning snarare än att medlemsländerna själva gör det reser frågetecken. Nu sker övergången till en "transferunion” av bara farten.

Som ett flertal debattörer knutna till Forum för EU-debatt skriver i SvD (23/3) är långtidsbudgeten dessutom ett av flera exempel där EU i små steg får utökad makt. Den sociala pelaren, framdriven av Stefan Löfven (S), riskerar att hota grundpelare i den svenska modellen på arbetsmarknaden och i Bryssel pratas det numera om en "hälsounion”. Coronapandemin har delvis rivit motståndet mot ett utökat beslutsfattande på europeisk nivå.

Sådan maktförflyttning är inte alltid negativ i sak, men präglas allt för ofta av ett demokratiskt underskott. Det riskerar legitimiteten och förtroendet för unionen. Det är värt att komma ihåg att svenskarnas stöd för EU-medlemskap inte är mycket större än britternas året innan Brexit-omröstningen.

Nu behöver Sverige och EU stärka kontrollen över de medel som budgeten och återhämtningspaketet ställer till förfogande. Vi vet sedan tidigare att missbruk av EU-medel som jordbruks- och regionalstöd förekommer. Unionens antikorruptionsbyrå Olaf sysselsätter runt 400 personer som getts den hopplösa uppgiften att kontrollera en budget på många hundra miljarder kronor.

Inte minst behövs en EU-politik som bygger starkare allianser i det mellanstatliga, tydligare slår fast Sveriges prioriteringar och framför allt bidrar till att forma unionen i önskvärd riktning. Det är tyvärr inte något Stefan Löfvens regering hittills har mäktat med.