Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Första maj. I år blir det inget tåg för Mikael Damberg och de övriga S-ministrarna. Bild: Johan Nilsson/TT

Arvid Åhlund: Den livsfarliga borttynande socialdemokratin

Socialdemokratin är på nedgående, har varit det länge, och problemen går djupt. Men kanske ändrar corona allt.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

I valet 2002 fick Socialdemokraterna 40 procent av rösterna, men 2018 räknades 28 procent som en mindre sensation. 2010 samlade S över 60 procent av LO-männen, men 2019 var stödet bara 30 procent. Och i valet 2018 tappade partiet i 252 kommuner och de rödgröna förlorade makten i 11 av 12 regioner.

Mönstret är samma i hela Europa, vilket alla numera vet. De tyska socialdemokraterna har i praktiken kollapsat, i Frankrike är socialistpartiet redan utplånat och i Storbritannien gjorde Labour i december sitt sämsta val på 100 år.

Socialdemokratin är på nedgående, har varit det länge, och problemen går djupt. Rörelsen är egentligen anpassad för en annan tid och ett annat samhälle, där fabrikerna är stora och facken starka också på golven och nationsgränser sätter ramarna och det är lätt skilja en socialdemokrat från en moderat.

Kanske ändrar coronan allt – opinionssiffrorna har fått en skjuts och vips har alla blivit socialister fastslog Timbros Andreas Johansson Heinö i DN häromdagen (20/4) – men förmodligen inte. När kriser bryter igenom sluter väljarna upp; när kriser dröjer sig kvar tröttnar de. Mera troligt är att S snart får kämpa i motlut, rättvist eller ej.

Då kommer också diskussionerna om hur utvecklingen ska vändas att återupptas, och de kommer att låta ungefär som innan. Där finns de som vill styra om väljarnas prioriteringar genom att prata om för partiet gynnsamma saker, huvudsakligen på Aftonbladets ledarsida. Där finns de som i stället vill rätta sig efter väljarnas prioriteringar och på så sätt neutralisera hotet från SD, huvudsakligen på tankesmedja Tiden. Och där finns de som vill gira kraftigt åt vänster, huvudsakligen S-föreningen Reformisterna.

Reformisterna är intressantast. Inte för att de är inflytelserika, utan för att de drömmer om en socialdemokrati som också högern tycker om, eftersom den gör alternativen så tydliga och okomplicerade.

Kapitalismen mot socialismen. Fågel eller fisk. Kapitalismen nu, men socialismen eventuellt mycket snart. Fråga bara Vänsterpartiet (DN debatt 6/4) eller de borgerliga ungdomsförbunden (AB 3/4).

Coronakrisen frilägger dynamiken mycket förtjänstfullt. En nyhet gör gällande att regeringen skissar på en fond som kan ta ägarandelar i krisande företag. Timbro fastslår att S ”reflex att förstatliga företag” måste stoppas.

I själva verket har M redan föreslagit samma sorts fond (ja, detaljerna skiljer sig möjligen åt, men ingen vet än) och i Storbritannien ställde högerregeringen i veckan ut lån till företag som kan omvandlas till ägarandelar vid behov.

Det är möjligt att S är annorlunda, många skulle hävda att det är en självklarhet. Men då infinner sig genast nästa fråga: kan socialdemokratin verkligen sjunga på sista versen och vara i full fart att återinföra 1970-talet på samma gång? Rimligen inte.

Däremot har bägge sidor ett intresse av att få det att framstå så. Då slipper borgerligheten diskutera vilken sorts kapitalism vi ska ha. (Det är inte en slump att det "fria företagandets djupsinnigaste försvarare – The Economist, Financial Times, World Economic Forum – är stenhårda mot avarterna som undergräver kapitalismen” numera, som Niklas Ekdal påpekade i DN (27/4). Och socialdemokratin kan sjunga Internationalen på första maj som om allt går planenligt.

I år blir det inget tåg, sant. Dock en utredning som syftar till marknadshyror.