Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Medlemmar. Flaggor vajar utanför Natos högkvarter i Bryssel. Bild: Olivier Matthys
Medlemmar. Flaggor vajar utanför Natos högkvarter i Bryssel. Bild: Olivier Matthys

Joakim Broman: Den krassa verkligheten har smulat sönder Nato-motståndet

Nato-motståndarna famlar efter argument, men det mesta de lägger fram bygger på myter och missuppfattningar.

Det här är en ledarartikel, som uttrycker åsikter från Hallandspostens ledarredaktion. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Finland vill ansöka till Nato tillsammans med Sverige. Detta enligt uppgifter till Expressen på tisdagen (12/4). Allt talar för att Finland förbereder en formell Nato-ansökan senare i vår, men att man samtidigt vill göra det i god ordning, förankra det bland väljare och politiska partier – och gärna få Sverige med sig. Det lär de också få.

Uppgifter till SvD (13/4) säger att statsminister Magdalena Andersson (S) bestämt sig och vill att Sverige ansöker om ett Nato-medlemskap i juni.

Det vore inget annat än logiskt. Argumenten mot ett svenskt Nato-medlemskap har till största del byggt på missuppfattningar, myter och undermåliga historiekunskaper.

Det hävdas att Sverige kommer att tvingas ha kärnvapen på sin mark, trots att Danmark och Norge har förhandlat till sig undantag från det. Det påstås att Sverige kommer att behöva skicka soldater till en tvivelaktig konflikt i exempelvis Turkiet, trots att alla Nato-länder själva kan bestämma vilket stöd man vill ge till ett angripet land.

Det återupprepas också ständigt att den så kallade alliansfriheten "tjänat oss väl”, när det snarare är våra militära samarbeten som gjort det. Som Dagens industris politiske redaktör PM Nilsson skriver (11/4) har det i efterhand stått klart att Sverige under Kalla kriget stod skyddat under USA:s kärnvapenparaply, och att vi innan det gjorde seriösa försök att själva skaffa atomvapen.

Fråga förresten Danmark och Norge om deras alliansfrihet under andra världskriget tjänade dem väl, eller om Ukrainas alliansfrihet nu gör det.

"Att bibehålla nationell handlings­frihet och egen besluts­makt är det tryggaste alternativet i en snabbt föränderlig värld”, skriver Nooshi Dadgostar (V) med flera i SvD (13/4). Det låter fint, men vad betyder det? Hur tänker sig Vänsterpartiet att Sverige konkret ska försvaras vid ett ryskt angrepp?

Sådana frågor svarar Nato-motståndarna sällan eller aldrig på. Själva premissen för deras motstånd tycks vara att Ryssland inte skulle angripa just oss, eller, om de skulle göra det, så skulle omvärlden trots allt rycka ut till vårt försvar.

Men det är just denna premiss som den krassa verkligheten pulveriserat till damm. Ryssland har nu visat att man kan tänka sig att invadera länder i närområdet för att driva igenom sin vilja och säkerhetspolitiska doktrin. Ukraina får ingen militär hjälp bortom vapenleveranser och underrättelser.

Något formaliserat nordiskt försvarssamarbete, som Vänsterpartiet tycks sätta sin förhoppning till, existerar inte.

Det som existerar, och som till sist återstår för den svenska säkerheten, är Nato.