”Nu när vi fått mer pengar över i kommunen ska vi satsa på skolan, högre löner till lärarna och bättre undervisning till elever.”
Det låter ju helt underbart för skolan! Men är det någon som läst om en sådan satsning i en kommun i Sverige? Nähä, inte det, jag tänkte väl det. Ändå borde det vara fullt möjligt med tanke på hur stora överskott många kommuner gjorde förra året.
När landets kommuner nu så sakteligen börjar presentera sina bokslut för förra året ser det minst sagt positivt ut på många håll, trots att vi har lagt ett tufft år med pandemin bakom oss. ”Tanums bokslut ett av de bästa någonsin”, rapporterade Bohusläningen i veckan. Ett preliminärt bokslut för Salems kommun visar på ett överskott på nästan 37 miljoner kronor, enligt ett pressmeddelande från i torsdags.
På närmare håll är bilden densamma. För ett par veckor sedan meddelade Hylte kommun att man gör ett överskott på nästan 19 miljoner och i veckan kom beskedet att Halmstads kommuns bokslut för 2020 landar på plus 353 miljoner kronor.
Minskade kommunala verksamheter på grund av pandemin är en faktor som spelar in, men den viktigaste orsaken till de stora överskotten är att staten gått in med generösa statsbidrag som kommunerna själva får hantera. Men tyvärr går sällan dessa överskott till skolan.
Ett av de mer extrema exemplen på stora överskott och samtidiga neddragningar på skolan finns i Örebro. Från 2017 till 2020 gjorde Örebro kommun ett överskott på 1,7 miljarder kronor. Under samma period har kommunen samtidigt dragit ner resurserna till skolan, vilket Skolvärlden rapporterat om i veckan (22/2).
”Nästan var fjärde elev som gick ut grundskolan här i fjol saknade behörighet till ett nationellt gymnasieprogram. Samtidigt har man enligt våra beräkningar sparat totalt 170 miljoner kronor på skolan sedan 2017, under en period där man gått kraftigt plus, och så pratar kommunen om att skolan är dess viktigaste prioritet. Det blir ju tokigt”, säger Pär Boström, ordförande för Lärarnas Riksförbund i Örebro, till Skolvärlden.
Detta är en tydlig bild av hur skolan i kommunal regi missgynnas. Bakgrunden finns i kommunernas sätt att hantera problem och utmaningar. Landets kommuner är duktiga på mycket annat än just skolans verksamheter. Det handlar framför allt om de akuta problem som finns i dagliga verkligheten som till exempel att laga hål i vägen eller att hantera dåliga avloppsrör.
Den kommunala världen präglas av en slags ”här och nu”-förvaltning. Givetvis finns det också en mer långsiktig planering, men de berör i första hand fysiska objekt som vägar, byggnader och planeringen av den framtida markanvändningen.
När det kommer till skolans uppdrag, det vill säga att förbereda eleverna för sina framtida liv, är det ett projekt som inte riktigt passar in i den kommunala verkligheten. Dessutom finns det inget som garanterar att en kommuns investering i sina elever kommer kommunen till del i framtiden.
Det finns en annan sida av dagens skolsystem som också motverkar kommunala skolsatsningar. Skulle en kommun välja att göra en riktad satsning på skolan höjs också den så kallade skolpengen.
Följden blir att även ersättningen till de fristående skolor som finns inom kommunen höjs, men det finns inget som reglerar vad dessa friskolor gör med sina höjda inkomster. En kommunal skolsatsning kan alltså bli rejält dyrare utan att detta överhuvudtaget behöver tillfalla friskoleeleverna.
Systemet är verkligen riggat för att skolan inte ska få mer resurser, varken de kommunala skolorna eller friskolorna. Det är alltså pengarna som är det viktiga i hur den svenska skolan bedrivs, inte hur lärarna ska kunna ge eleverna en så bra undervisning som möjligt.
Den senaste tidens nyhetsrapportering om att utbildade lärare har fått allt svårare att få jobb är också en konsekvens av ett allt mer ekonomistiskt tänk i skolans värld; de behöriga lärarna väljs helt enkelt bort för att de kostar mer. Konsekvensen av detta är tyvärr att skolans kvalitet urholkas när de obehöriga lärarna blir allt fler.
Detta ekonomistiska sätt att se på skolan har tyvärr varit det dominerande sedan de stora skolreformerna i början av 1990-talet med kommunalisering och friskolereform. Lösningen finns helt enkelt i att ta ett större grepp om skolan och frigöra den från sina kommunala bojor. Det är staten som bör ta det övergripande ansvaret för skolan, till exempel genom att återgå till statligt anställda lärare.
Skolans uppdrag är ett samhälleligt projekt, och då bör även ansvaret ligga på den nivå som bäst kan tillgodose att eleverna får en bra och likvärdig skolgång. Därför bör också den svenska skolan på nytt bli ett statligt uppdrag. Historien har visat att kommunerna inte mäktar med att ta ansvar för den framtida generationens skolgång.
Ibland kan det vara värdefullt att tänka tvärtom, att uppmärksamma det som inte syns eller finns. ”Kommunen satsar stort på skolan”, är en rubrik som man sällan får läsa, kanske rent av aldrig. Det är faktiskt en skandal. I stället är det effektiviseringar och nedskärningar som kännetecknar mycket av rapporteringen om skolan.
Det är tyvärr en logisk konsekvens av att dagens skolsystem ser skolans verksamhet framför allt som en kostnad och aldrig som en investering för framtiden.
Så kan det inte fortsätta vara om vi vill säkerställa våra barns och hela samhällets framtid. Låt stå.
