Med mindre än en månad till valet den 11 september höjs temperaturen långsamt men säkert. På måndagen kom beskedet från Centerledaren Annie Lööf att hon föredrar Magdalena Andersson som statsministerkandidat framför Moderaternas partiledare Ulf Kristersson. Därmed väljer Lööf och Centerpartiet väg inför valet.
”Den statsminister som Sverige kommer att få efter valet och som C stödjer är en person som står för samarbete och en politik förankrad i mitten”, säger Annie Lööf i en intervju med Dagens Nyheter (16/8).
Det är ett välkommet besked från Centerledaren, och som banar väg för en stabil mittenpolitik.
Som Lööf konstaterar i DN-intervjun står Sverige inför stora utmaningar under nästa mandatperiod, som till exempel inflationen, kriminaliteten och att få ned klimatutsläppen. Utöver det ska Sverige även lotsas in i Nato och från årsskiftet vara ordförandeland i EU. I det läget behövs det att politiken tar ansvar och genom breda politiska överenskommelser kommer överens om hur utmaningarna ska lösas.
Annie Lööfs besked att hon vill se Magdalena Andersson som statsminister ska inte ses som ett kliv från höger till vänster. I stället handlar det om att bereda mark i mittens rike, att säkerställa att den tongivande politiken centreras till mitten.
Det är också värt att påminna om att vi i Sverige röstar på partier och inte på regeringsalternativ. På så sätt skiljer sig riksdagsvalet från till exempel det amerikanska presidentvalet där väljarna har att rösta på vem som ska bilda regering.
Efter förra valet blev det ett låst läge i den svenska inrikespolitiken bland annat för att Centerpartiet och Liberalerna uteslöt ett samarbete med Sverigedemokraterna.
Det gjorde att regeringsbildningen ut rejält på tiden, något som ingen vill upprepa igen. En konsekvens av detta är att årets valrörelse har ett mer återhållsamt tonläge i vad partierna kan lova efter valet, de röda linjerna har blivit färre.
Allra längst kan man nog säga att Magdalena Andersson och Socialdemokraterna har gått i att inte vilja lova för mycket, särskilt inte med vem man vill bilda regering med. Det enda tydliga svaret från S är att man inte vill samarbeta med SD.
På den andra sidan vill Moderaternas partiledare Ulf Kristersson förvisso visa upp en enig fasad av att han har ett samspelt lag tillsammans med KD, SD och L men skrapar man lite på ytan är det ett lövtunt löfte. Inte minst finns det vitt skilda uppfattningar inom högerblocket inom till exempel den ekonomiska politiken; KD vill inte skära ner på biståndet och SD vill inte sänka a-kassan, vilket är två områden där M ser möjligheter att spara pengar.
Plånboksfrågor har hittills fått stort utrymme i valrörelsen. Det är inte konstigt eftersom många har fått det sämre ställt ekonomiskt med framför allt ökade kostnader på till exempel energin och livsmedel.
Men bortsett från de dagsaktuella problem som politiken har att hantera behövs det också ett mer långsiktigt perspektiv, och gärna då med ett svar på frågan, vart är vi på väg? Då handlar det om större frågor som till exempel hur man kan bekämpa klimatkrisen och hur dagens skola kan bli mer likvärdig. Där finns det mer att önska av valrörelsen hittills.
Ändå är Annie Lööfs besked om att hon öppnar för att bilda med Socialdemokraterna ett steg i rätt riktning – mot mitten. Det är där svensk politik historiskt har gjort sina största framgångar.
