Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Nu krävs nationell samling snarare än att göra politiska poänger på ostadig grund.   Bild: Mats Andersson/TT
Nu krävs nationell samling snarare än att göra politiska poänger på ostadig grund. Bild: Mats Andersson/TT

Cecilia Blomberg: Den brända jordens taktik

Katastrofläge råder i landet. Skogsbränderna syns från rymden. Trots hjälpinsatser från bland annat Danmark, Norge, Tyskland, Frankrike, Italien, Portugal, Polen och Litauen går en del bränder inte längre att släcka.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

På vissa ställen återstår att möta brand med brand för att hindra lågorna från att sprida sig. Nu krävs nationell samling snarare än att göra politiska poänger på ostadig grund.

Den tragedi som utspelar sig i svensk skog och mark är historisk. Då än varmare väder väntas i veckan bränner räddningstjänsten i Dalarna nu bort skog för att hindra att elden sprider sig. ”Vi vill ha obrännbar mark när branden kommer dit.” (Aktuellt 22/7) Metoden minner om den brända jordens taktik, som innebär att man bränner egna resurser som annars kan vara till nytta för fienden. Taktiken har framgångsrikt tillämpats i krigstid, men till ett högt pris för den lidande civilbefolkningen.

Även om man med all rätt borde kunna förvänta sig mer av en svensk regering vad gäller framsynthet och förmåga till långsiktigt tänkande för landets väl och ve, kan den dåliga beredskapen inte enbart skyllas på en särdeles haltande rödgrön regering. Undergrävandet av Sveriges beredskap har pågått längre än vad statsminister Stefan Löfven (S) suttit vid makten, och ansvaret för rikets tillkortakommanden faller således bredare än så.

Det har länge funnits en bred politisk enighet om att Försvarsmakten ska minskas och renodlas mot militära uppgifter. Som en logisk följd har försvaret begränsade resurser och kan inte som det är lösa de uppgifter som de är ålagda av riksdagen. 2004 beslutades att kriser i samhället skulle lösas av civila myndigheter, enligt principen att den som har ansvaret i normalläget också ska ha det i kris. På bloggen Wiseman’s Wisdoms ställer överstelöjtnanten och den tidigare JAS-piloten Carl Bergqvist den mycket relevanta frågan: Om Försvarsmakten med sina begränsade resurser förväntas lösa andra myndigheters tillkortakommanden, vilken myndighet ska då bistå Försvarsmakten med förmåga till väpnad strid om det skulle bli aktuellt? Han påminner även om att förmåga inte enbart är materiell utan i högsta grad också handlar om mängden tillgänglig och utbildad personal. Försvarsmakten har länge dragits med stora pensionsavgångar, rekryteringssvårigheter och ett stort vakansläge.

Den underfinansierade Försvarsmakten kan inte lastas för sina bristande resurser som är en följd av nedskärningar som regeringar från både höger och vänster stått bakom. Bland annat till följd av försvarsbesluten 2009 och 2015. Behöver någon påminnas om att tidigare statsminister Fredrik Reinfeldt (M) kallade försvaret för ett "särintresse"? Eller att Göran Persson (S) gjort en stor poäng av att han lyckades halvera det svenska försvaret? Eller att Feministiskt initiativs Gudrun Schyman i twittrande ordalag refererat till försvarsövningen Aurora som "stridspittarnas fest"?

Det är inte läge att göra enkla poänger eller plakatpolitik, även om det är frestande i valtider - varken om klimat eller om vilket politiskt läger som skurit ned beredskapen mest. Situationen är alldeles för allvarlig.

Nu är tid för nationell samling och att göra vad man kan för att hjälpa till. Politiker från alla läger bör ta lärdom av alla de frivilliga som bidrar med heroiska insatser, som bär brandslangar, lagar pizzor åt hungriga hjälparbetare och som sida vid sida ställer upp. När bränderna väl är släckta och krisen är över kommer tid för saklig kritik och självrannsakan.

Vad kunde ha gjorts bättre, och varför har det inte gjorts? Varför drogs inte nödvändiga slutsatser efter branden i Västmanland 2014? Var är de politiker som förmår se de långa linjerna och sätta landets bästa före personlig uppmärksamhet, och som förmår göra de blocköverskridande och nödvändiga uppgörelser som tidigare gagnat landet väl? Likaså infinner sig möjligheten att ställa den berättigade frågan varför Alliansen under fyra år släppt fram en minoritetsregering som lika länge tillåtits köra landet i vänsterdiket. Vad är det, om inte den brända jordens taktik?