Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Identitet. Både män och kvinnor ska kunna identifiera sig som fotbollsspelare. Bild: Adam Ihse / TT
Identitet. Både män och kvinnor ska kunna identifiera sig som fotbollsspelare. Bild: Adam Ihse / TT

Viktor Karlsson: Damfotboll och herrklänningar

Samhällets normer säger att kvinnor bär klänning och män spelar fotboll. Världen skulle bli en roligare plats om varje människa fick forma sina egna identiteter.

Det här är en ledarartikel, som uttrycker åsikter från Hallandspostens ledarredaktion. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Årets sommarkvällar bjuder inte bara på sol, bad och grillat. Från tv-soffor, barer och husvagnsförtält går det även att se matcher i fotbolls-EM. Jag tittar med stor behållning. Det svenska damlandslagets väg mot en potentiell EM-final är spännande, men även de andra matcherna bjuder på stor underhållning för fotbollstokar som mig.

För oss svenskar ses det i dag som en självklarhet att flickor både kan spela fotboll och vill spela fotboll. På många andra platser i världen är verkligheten annorlunda. Fortfarande finns det 30 länder som har ett herrlandslag i fotboll, men helt saknar damlandslag. Även i de länder där damfotbollen existerar, har den inte alls samma status som herrarnas bollsparkande.

I England, som är värdland för årets EM, lockade damfotbollen tusentals åskådare redan på 1800-talet. Efter noggranna överläggningar kom dock det engelska fotbollsförbundet FA år 1921 fram till att damfotboll var opassande, och förbjöd damlag från att använda fotbollsplaner. Förbudet mot damfotboll i England upphävdes först 1971.

Sedan dess har den engelska klubblagsfotbollen inte alls varit lika framgångsrik på damsidan som på herrsidan, men på senare år har de stora herrklubbarna börjat pumpa in pengar i sina damlag. Många hoppas nu på att fotbolls-EM ska öka populariteten för damfotboll även hos de stora folkmassorna i England.

Även om kvinnor har drabbats hårdast av samhällets strukturer och normer, finns det också många föreställningar om hur en man bör vara. De senaste åren har det blivit allt vanligare att kritisera den hårda mansrollen och i stället förespråka en ny manlighet.

I debatten får denna nya manlighet ofta exemplifieras av den mjuka och känslosamma popartisten Harry Styles. I november 2020 väckte det stor uppmärksamhet när han, iklädd en klänning, fick pryda omslaget till modemagasinet Vogue.

Det är bra att Harry Styles kan fungera som en förebild för en ny möjlig identitet hos många unga män. Jag tror att det är viktigt att män får vara både hårda och mjuka. Detsamma gäller förstås alla människor, oavsett könsidentitet.

Självfallet finns det vissa biologiska skillnader mellan män och kvinnor. Eftersom det biologiska könet är svårt att påverka, bör det dock inte vara huvudfokus för debatten. I stället borde diskussionen riktas mot de strukturer som har skapats på ett socialt eller kulturellt plan.

Föreställningarna om att alla män ska vara hårdhudade fotbollsintresserade räknenissar som går i kostym, samtidigt som alla kvinnor ska vara känslosamma och bära klänning, försvårar för folk att uttrycka sina personligheter. Det gör världen till en tråkigare plats att leva på.

Visst är män generellt sett fysiskt starkare än kvinnor, men det motsätter inte att det finns många kvinnor som kan lyfta tyngre än många män. Därför vore det dumt att förbjuda kvinnor från att spela fotboll eller överlåta alla fysiskt tunga arbeten till män. Detsamma gäller personligheter. Även om det finns karaktärsdrag som är vanligare hos ett visst kön, betyder inte det att alla med det könet måste ha en sådan personlighet.

Alla människor måste få vara just människor. Det betyder inte att du i varje given situation måste ifrågasätta dina könsstereotypa beteenden. Att ständigt fundera på anledningarna till att du utövar en viss sport eller sminkar dig på ett visst sätt, hade tagit oerhört mycket tid och kraft i anspråk.

Om vi strävade efter att alltid bryta könsnormer, hade vi mött mycket undermedvetet motstånd hos folk omkring oss. Därför kan vi inte ställa krav på oss själva att ständigt vara normbrytare.

I stället handlar det om att våga göra vad vi själva vill göra och stötta andra till att göra vad de vill göra. Identiteter borde formas mer av individers inre låga och mindre av sociokulturella strukturer.

Den samtida amerikanska filosofen Christine Korsgaard argumenterar för att människor är tänkande och behöver minst en praktisk identitet för att finna mening med att leva och agera. Dessa praktiska identiteter kan exempelvis vara att se sig själv som svensk, fotbollsspelare eller pappa.

Korsgaard menar att människor kan skapa mening tack vare att de är tänkande, vilket gör det oundvikligt att värdera sig själv som en tänkande människa.

Därför argumenterar hon för att vi alla delar identiteten av att vara människa. Enligt Korsgaard gör det faktum att vi alla värderar oss själva som tänkande människor, att alla måste värdera både sin egen och andras mänsklighet.

Om människan och dess identiteter är värdefulla, menar jag att vi har ett ansvar att hjälpa varandra att vara oss själva. Det handlar inte om att tvinga män att bära klänningar och kvinnor att spela fotboll. Tvärt om är det viktigt att pojkar och män får skrika högt och bicepscurla om de så vill. Vad det handlar om är att alla människor ska få leka fritt, hela livet.

Förlegade tankar om vad som är manligt och kvinnligt motverkas inte främst genom politiska beslut, utan genom att de uppmärksammas i vardagen. Genom att uppmuntra varandra att vara oss själva, kan könsroller ersättas med självvalda identiteter.