Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Rikt. Rysslands gasmonopol Gazproms huvudkontor i S:t Petersburg. Bild: Dmitri Lovetsky
Rikt. Rysslands gasmonopol Gazproms huvudkontor i S:t Petersburg. Bild: Dmitri Lovetsky

Naod Habtemichael: Dags för EU-länder att bli kvitt Putins främsta maktmedel

Det finns två problem med rysk gas. Det ena är att det är gas, det andra att den är rysk.

Det här är en ledarartikel, som uttrycker åsikter från Hallandspostens ledarredaktion. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Under tisdagsmorgonen (8/3) slogs ytterligare ett prisrekord på el i södra Sverige, då en kilowattimme kostade 7 kronor och 34 öre. Med Rysslands upptrappning av kriget i Ukraina lär priset inte minska i närtid.

EU:s beredskap inom energiområdet borde därför vara högst på agendan när Europeiska rådet – som består av medlemsländernas stats- och regeringschefer – sammanträder i Versailles senare i veckan. Då handlar det framför allt att minska EU:s beroende av rysk gas och olja. Det är ett beroende som kommer med ett stort geopolitiskt inflytande för Moskva och ett högt pris för EU:s medlemsländer.

Efter många om och men har poletten slutligen trillat ned hos EU-kommissionen. Enligt en läcka till media vill kommissionen på sikt minska beroende av den ryska gasen med upp till 80 procent.

Tyvärr är det lite som talar för att länder som Tyskland och Italien, två av flera gasberoende medlemsländer, kommer att släppa igenom långtgående förslag inom området. I stället menar Tysklands förbundskansler Olaf Scholz att ett minskat beroende bör ske stegvis.

Men en väl avvägd energipolitik sträcker sig längre än en säkrad tillgång till el i våra hem, industrier och samhällsbärande institutioner. Det innebär också ett oberoende inom energiområdet. Kreml har en lång historia av att använda utbudet av gas och olja som ett strategiskt vapen, främst för att utöva påtryckningar mot sina mindre grannländer.

Den framlidne amerikanske senatorn John McCain brukade säga att Ryssland var en bensinstation förklädd till ett land. Det var förstås en överdrift, men inte helt gripet ur luften. Var tredje rubel som finansierade den ryska statsbudgeten 2021 kommer nämligen från gas- och oljeintäkter. I förlängningen är det ett misstag att fortsätta på det inslagna spåret och finansiera den humanitära katastrofen som den ryska ledningen står bakom.

För att inte tala om de stora klimatvinster som följer av att fasa ut de fossila bränslena. Sverige agerar visserligen som ett föredöme med en nästan uteslutande fossilfri elproduktion. Men dels finns den fossilbaserade energin kvar i många länder, dels måste fler sektorer genomgå en grön omställning och elektrifiering. Det innebär att vi kommer att behöver samtliga fossilfria energikällor. Både mer av förnybara kraftslag och av kärnkraften med dess planerbara fördel.

Förutom de stora frågorna om klimat- och säkerhetspolitik borde mötet i Versailles därför även fokusera på två praktiska frågor. Dels behöver överföringskapaciteten mellan de europeiska energimarknaderna stärkas. Likt det svenska elnätet lider det europeiska nätet av flaskhalsar som sätter käppar i hjulet för energihandeln.

Dels borde EU:s framgångsrika system för utsläppsrätter inkludera fler sektorer för att på så vis låta marknaden visa vägen för större utsläppsminskningar. Arbetet med det sistnämnda är lyckligtvis redan igång.

På kort sikt är det oundvikligt att EU:s konsumenter drabbas av höga elräkningar. På längre sikt måste dock beroendet av den ryska gasen upphöra. Alternativet är att stoppa huvudet i sanden och vägra att se hur energi- och säkerhetspolitiken hänger ihop. Alla som vänder blicken mot Ukraina kan se att det inte är en framkomlig väg.