Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Statsepidemiologen Anders Tegnell har fått utstå mycket kritik men tycks ta det med ett stoiskt lugn. Bild: Fredrik Sandberg/TT

Mattias Karlsson: Döden är absolut men vägen dit är allt annat än rak

Vi lever i en tid fylld av osäkerhet att inte ens döden kan ge oss de sanningar som vi så gärna vill ha.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

I en tid av total osäkerhet om hur länge coronaviruset kommer att påverka vårt samhälle och våra liv kan det finnas en märklig trygghet i att följa utvecklingen i hur många som har avlidit till följd av viruset.

På nätet finns det flera sajter som samlar all världens statistik över antalet konstaterade fall och hur många som har dött i covid-19. Där går det att dag för dag exakt följa utvecklingen i olika länder. Men som nyhetsrapporteringen i veckan har visat går det inte att jämföra olika länders statistik rakt av, det finns alldeles för stora skillnader i vem som räknas som avliden i covid-19.

I många länder räknas inte alla som avlider på äldreboenden in i den nationella statistiken, som till exempel i Storbritannien, Italien och Spanien, medan bland annat Sverige och Belgien omfattar dessa avlidna personer. Men det finns också fler skillnader som man måste vara medveten om, inte minst vad gäller uppgiften om när en person har avlidit i covid-19-

Detta blev särskilt tydligt i en debattartikel som publicerades i början av veckan på DN Debatt (DN.se 14/4).

I debattartikeln går 22 forskare till hård kritik mot Folkhälsomyndigheten och menar att de folkvalda måste gripa in med radikala åtgärder snarast. Ett av skälen till denna skarpa kritik ligger i att forskarna menar att dödstalen i Sverige stiger snabbt och till och med ligger över Italiens nivå.

”Den 7 till 9 april, de senaste helgfria dagarna, dog i varje dag i Sverige 10,2 personer per miljon invånare i covid-19. I Italien var siffran 9,7”, skriver de 22 forskarna och hänvisar till sajten Worldometer.

Det låter ju oroväckande. Men det finns några problem med jämförelsen. För det första går det inte att ta tre enstaka dagar och säga något om den övergripande trenden. Men det allvarligaste problemet ligger i att antalet döda per dag som Worldometer rapporterar om inte stämmer överens med hur det ser ut i verkligheten.

Den som följer de dagliga presskonferenserna från Folkhälsomyndigheten vet att antalet nya dödsfall inte gäller för det senaste dygnet utan det finns en eftersläpning i rapporteringen.

Det innebär att det för dagen kan se allvarligt ut om det rapporteras om över 100 avlidna, men när dessa dödsfall sedan läggs in på rätt datum bakåt i tiden så blir bilden tydligare om hur utvecklingen ser ut. Så här i efterhand ser det dock ut som att Sverige haft en topp i antalet avlidna den 8 april, men om det kommer att förbli så framöver är alldeles för tidigt att säga.

När forskarna blev uppmärksammade på att de tolkat siffrorna fel infördes ett förtydligande till debattartikeln där det bland annat stod så här:

”De citerade siffrorna i sig är i vårt tycke mindre viktiga än den principiella utveckling av pandemin vi försöker peka på.”

Jo, jag tackar. När forskarna blev uppmärksammade på att de hade fel så var det mindre viktigt. Det låter ärligt talat varken seriöst eller vetenskapligt.

Samma dag som debattartikeln publicerades hade Aktuellt en debatt mellan statsepidemiologen Anders Tegnell och en av forskarna bakom debattartikeln, Lena Einhorn, doktor i virologi samt författare och regissör.

Lena Einhorn deltog via videolänk och var inte nådig i sin kritik över Folkhälsomyndighetens agerande och menade att man underskattat riskerna med smittspridning från personer som inte har några symtom av covid-19. Einhorn hänvisade tvärsäkert till en studie som styrkte hennes argument medan hon avfärdade en annan som undermålig. Med ett stoiskt lugn i tv-studion lyssnade Anders Tegnell på Einhorns monolog, och kom med en i sammanhanget nedtonat kommentar:

”Problemet här är att det finns inga egentligt bra studier. Utan alla är kalkylerade och grundade på data som är rätt svåra att förstå sig på på många olika sätt. Bland annat tänker man inte så mycket på att det är väldigt många i samhället som aldrig får en diagnos. Det påverkar slutsatserna i de flesta av de här studierna”, sa Anders Tegnell.

Är man det minsta intresserad av hur det förhåller sig i verkligheten måste man alltså vara ödmjuk. Det förhållningssättet visar inte de 22 forskarna i sin debattartikel eller Lena Einhorn i Aktuellt. I stället tycks det som att de till varje pris vill tvinga igenom sin egen tes som den viktigaste, och med hänvisning till en viss studie.

Givetvis måste både regeringens agerande och Folkhälsomyndighetens råd och rekommendationer kunna ifrågasättas, särskilt som förutsättningar hela tiden förändras. Det som inte är ett problem i dag, kan mycket väl vara det imorgon.

Problemet uppstår när man gör tvärsäkra påstående, ofta i kraft av sin titel, och till varje pris håller fast vid sin egen övertygelse även om förutsättningarna förändras. De 22 forskarnas debattartikel var ett sådant exempel. Trots att de hade grundat sin debattartikel på fel siffror ändrade de sig inte utan hävdade att de ändå hade rätt.

Tyvärr är det ett symtom på hur samhällsdebatten kan se ut i dag där minsta tvivel kan bemötas av tvärsäkra påståenden, ofta på ett aggressivt sätt.

Låt oss därför åtminstone enas om en sak. Döden är absolut men vägen dit är allt annat än rak.