Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ansvarig. Ann Linde hade ansvar för regeringens krishantering. Ändå ignorerade hon Säpos varningar om säkerhetsläckan på Transportstyrelsen.

Därför bör skandalen bli en valfråga

Regeringens hantering av informationsläckan från Transportstyrelsen är under all kritik.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Statens mest grundläggande uppgift är att värna medborgarnas säkerhet gentemot inre och yttre hot. Det som gör skandalen med informationsläckan från Transportstyrelsen så allvarlig är att den handlar om förmågan att sköta just denna uppgift.

Redan när skandalen rullades upp förra sommaren talade många om hur det inträffade passar in i ett mönster där statens kärna under lång tid tillåtits förfalla. Det löper en röd tråd från misskötseln av försvaret och polisen till aningslösheten kring hur Transportstyrelsen hanterat information om exempelvis militär underrättelsepersonal i hemlig tjänst.

Det är en bild som förstärks av de pågående utfrågningarna i riksdagens konstitutionsutskott, som kommer att presentera sin granskning i juni.

Inför KU har Transportstyrelsens dåvarande generaldirektör Maria Ågren förklarat att hennes beslut att i maj 2015 bryta mot lagen i samband med it-upphandlingen skedde ”i tron att problemen skulle lösas inom kort”. När Säpo, efter många turer i november samma år, skickade en skrivelse till Transportstyrelsen där man påpekade säkerhetsbristerna och krävde att delar av outsourcingen drogs tillbaka, valde Ågren att inte svara. I stället skämtades det på Transportstyrelsen om Säpos brev. Först i februari 2016 menar Ågren att hon insåg ”vidden och allvaret i situationen”.

Ågren var dock långtifrån ensam om att inte förstå allvaret i situationen. Tvärtom tycks Ågrens inställning, med några få undantag, vara representativ för alla som fått frågan på sitt bord.

När Ann Linde, som var statssekreterare hos dåvarande inrikesministern Anders Ygeman och ansvarig för regeringens krishantering, informerades i september 2015, tycks hon ha betraktat det som ett rutinärende som inte krävde någon åtgärd från regeringskansliets sida.

Detta trots att dåvarande Säpochefen Anders Thornberg underströk frågans vikt.

En annan statssekreterare, Erik Bromander hos dåvarande infrastrukturministern Anna Johansson, som hade ansvar för Transportstyrelsen, menar att han varken blivit informerad om åsidosättandet av lagen eller hade någon kunskap om vilken typ av känslig information Transportstyrelsen hanterande.

Om det i svensk politik och förvaltning hade funnits en kultur av att ta frågorna om medborgarnas säkerhet på allvar är det svårt att se hur Transportstyrelsens generaldirektör skulle ha valt att bryta mot lagen för att underlätta en it-upphandling. Men framförallt skulle

Ann Linde rimligtvis ha tagit ett eget initiativ och aktiverat regeringskansliets organisation för krishantering. I stället menar hon i KU-förhöret att ansvaret låg hos Säpo.

Men oviljan att ta säkerhetsfrågorna på allvar syns även i det politiska ansvarsutkrävandet. Anders Ygeman fick visserligen lämna regeringen, men blev i stället gruppledare för Socialdemokraterna i riksdagen, medan Ann Linde i dag är EU- och handelsminister.
Regeringens hantering av säkerhetsläckan förtjänar en plats i valrörelsen.

Det är oppositionens ansvar att se till så att Transportstyrelseskandalen får den platsen.