Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
På coronafronten intet nytt. Statsepidemiolog Anders Tegnell på tisdagens presskonferens om coronaläget i Sverige. Bild: Henrik Montgomery/TT
På coronafronten intet nytt. Statsepidemiolog Anders Tegnell på tisdagens presskonferens om coronaläget i Sverige. Bild: Henrik Montgomery/TT

Mattias Karlsson: Coronapandemin är än så länge det nya normala

Så länge som det inte finns ett vaccin mot coronaviruset lär vi får leva med dess konsekvenser med återkommande lokala utbrott. Därför är det så viktigt att hålla i och hålla ut hela distansen.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Det har nu gått sju månader sedan coronapandemin blev ett faktum i världen och i Sverige. Då var osäkerheten stor kring hur sjukdomen covid-19 skulle utvecklas. Det var många experter som uttalade sig om sjukdomen och vilka åtgärder som behövdes för att förhindra smittspridningen.

En som tidigt fick upp ögonen för det nya coronaviruset var matematikern Tom Britton vid Stockholms universitet. I början av april menade han att halva Sveriges befolkning skulle vara smittad innan månaden var slut. Två veckor senare var beskedet att Stockholm skulle uppnå flockimmunitet i mitten av maj. Men så blev det inte.

Den 20 maj presenterade Folkhälsomyndigheten en studie av antikroppstester som visade att flockimmunitet varken hade uppnåtts i Sverige som helhet eller ens i den mest drabbade regionen, nämligen Stockholm, där endast 7,3 procent av befolkningen hade antikroppar. Varför var prognoserna så fel?

”Huvudskälet var att man använt samma modeller som för influensa”, säger Tom Britton i en intervju med sajten Forskning.se (29/9).

En influensa brukar spridas som en våg där alla smittade i lika hög utsträckning bidrar till att sprida smittan. Så är det inte med coronaviruset som i stället sprids i kluster där vissa smittade är så kallade superspridare medan andra knappt för vidare smittan.

Den stora osäkerheten kring det nya coronaviruset, SARS-CoV-2, har sedan pandemin bröt ut varit symptomatisk. När flockimmunitet uppnås är det ingen som vet i dag, eller ens om det går att få flockimmunitet så länge som det inte finns ett vaccin. Och när det finns ett färdigt vaccin är också oklart.

Detta är mycket oroväckande med tanke på den senaste tidens utveckling i Europa där många länder rapporterar om en kraftig smittspridning. Det gäller till exempel Nederländerna, Tjeckien, Frankrike och i Storbritannien, som alla nu måste vidta drastiska åtgärder.

Med denna andra våg följer nu en andra nedstängning, en så kallad lockdown. Men denna gång finns det många som är kritiska till om det verkligen hjälper och menar att en nedstängning nu bara skjuter upp en eventuell tredje våg.

Så länge som det inte finns ett vaccin kan man ändå troligen hålla covid-19 i schack genom en omfattande testning och smittspårning. Men lokala utbrott går troligen inte att undvika med tanke på att ett fåtal personer kan smitta väldigt många.

Om situationen är alarmerande på många ställen i Europa är läget någorlunda stabilt i Sverige, än så länge ska tilläggas. För även här rapporteras det om att antalet smittade ökar, men från låga nivåer. Även om läget ser olika ut i landet är antalet som vårdas på sjukhus rejält färre än toppnivåerna från i våras.

Det kan finnas en rad olika orsaker till att läget inte är så allvarligt i dag jämfört med tidigare. En kan helt enkelt vara att det framför allt är yngre personer som smittas och att de mest utsatta, de äldre, är mer skyddade än tidigare. En annan faktor är så klart att testningen är betydligt mer omfattande och att man på så sätt i högre utsträckning fångar upp de som är smittade.

Lokalt i Halland är läget svårtytt, vilket Hallandsposten rapporterar om. Förvisso ökar antalet smittade, men det kan bero på den ökade testningen. Vad som dock kan sägas är att trycket mot den halländska sjukvården än så länge är lågt, vilket är positivt. Ändå kan som sagt situationen snabbt förändras.

Det som också skiljer ut Sverige från andra länder är att samhället varit relativt öppet under coronapandemin och att medborgarna förväntats ta ett stort eget ansvar för att minska smittspridning.

Samtidigt har det heller inte skett några större förändringar i Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Det kan man inte säga om andra länders hantering där bland annat beskeden från myndigheterna i Storbritannien varit mycket svåra att förstå och följa. Det är inte en hållbar strategi på längre sikt.

Ingen kan i dag säga hur länge de nuvarande restriktionerna kommer att finnas kvar eller när livet kan återgå till det normala. Så länge som det inte finns ett vaccin lär coronapandemin vara det nya normala med social distansering och begränsningar i hur många som får träffas. Men framför allt har individerna ett fortsatt stort ansvar att följa de gällande rekommendationerna.

En sammantagen bild av läget i Europa och vad gäller den senaste forskningen pekar på att pandemin är långt ifrån över. Det är kanske föga uppmuntrande, men det är viktigt att inte ta ut någon seger i förskott. Coronapandemin är inget 100 meters lopp utan snarare ett maraton. Det gäller att hålla i och hålla ut hela distansen.

För att citera en brittisk statsman som för nästan 80 år sedan mitt i en annan global kris sa så här: ”Det här är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Men det är, kanske, slutet på början.”