Hur ska Sveriges ekonomi startas om efter coronakrisen? Utifrån den frågeställningen har Stockholms Handelskammare låtit en expertgrupp på elva personer ge förslag i en ny antologi. Rapporten presenterades i veckan och besvarar frågan utifrån en rad politikområden på både kort och längre sikt.
När det kommer till rena krisåtgärder gäller det att – som bokens redaktör, nationalekonomen Klas Eklund, skriver i sitt förord – inte trampa snett. Hellre ett uppstramat finanspolitiskt ramverk, medicinen efter 1990-talskrisen, än företagsstöd som försvårar nödvändiga omställningar, á la 1970-talets varvsstöd.
Men när man blickar bortom den omedelbara krisen slår det en att behoven och utmaningarna för den svenska ekonomin och politiken egentligen inte har förändrats av coronapandemin, utan bara blivit mer akuta.
Redan långa vårdköer har skenat ytterligare som ett resultat av vårdens fokus på covidsjuka, och sätter reformbehoven i blixtbelysning.
En arbetsmarknad där utsatta grupper hade svårt att ta sig in har fått än fler i utanförskap. I maj var ungdomsarbetslösheten 29,8 procent. En BNP per capita-tillväxt som redan innan krisen var en av Europas lägsta har nu tvärstannat.
Om det tidigare fanns ett behov av att göra Sveriges ekonomi mer dynamisk, mer tillvänd mot entreprenörer och innovationer, har det behovet nu övergått till tvingande nödvändighet.
Krisen rödmarkerar brister i ekonomi, lagar och offentlig förvaltning som har funnits länge. Det är därför inte konstigt att många av de förslag som dryftas av Omstartskommissionen också är välkända sedan tidigare – vilket i och för sig inte gör dem mindre relevanta.
Klas Eklund arbetar sedan tidigare med den skattereform som skisseras i januariöverenskommelsen, men som skulle kunna vara mycket välgörande för en omstartad ekonomi. Nationalekonomen Lars Calmfors pekar på problemen med hyresregleringen och bostadsanalytikern Tor Borg på de amorteringskrav som hämmar byggandet och som stängt ute en hel generation från bostadsmarknaden.
Här finns dock också förslag som inte är lika omdebatterade, men värda att stanna till vid. Ekonomiprofessorn Lars Hultkrantz lyfter exempelvis fram grundläggande infrastrukturinvesteringar som en viktig beståndsdel i omstarten. De må inte vara lika spektakulära som de föreslagna höghastighetsbanorna, men satsningar på underhåll av vägar och järnvägar, vattenledningar och elnät är nästan alltid värda pengarna, samtidigt som de stimulerar de lokala näringsliven.
Pontus Braunerhjelm, även han ekonomiprofessor, fokuserar på förutsättningarna för en mer dynamisk ekonomi, och föreslår bland annat att de dyra och helt verkningslösa stödformerna till nyföretagande – tiotals miljarder spenderas varje år – avvecklas eller omformas. Han pekar också på hur skattesystemet bättre skulle kunna gynna entreprenörskap och innovation, utan bidrag och statligt riskkapital.
Dessa två inriktningar – att lägga ett entreprenöriellt perspektiv på skatter och institutioner och att flytta det statliga fokuset till kärnverksamhet som grundläggande infrastruktur – är kanske mindre iögonfallande än många politiker önskat.
Men det förändrar inte att de är viktiga komponenter i en lyckad omstart av den ekonomiska motorn.
