Häromdagen larmade Rädda Barnen om att deras nationella stödchatt mot hedersrelaterat våld och förtryck hittills i år kontaktats av över 800 barn och unga i behov av hjälp. Det är betydligt fler än under hela 2019 då organisationen kontaktades av 550 personer som upplevde att de utsattes för hedersförtryck i olika form.
Att fler nu tar kontakt är enligt organisationen en konsekvens av coronapandemin. För unga människor i patriarkalt präglade miljöer har skolan varit en fristad, ett andningshål där de kan vara sig själva och uttrycka sina känslor utan rädsla, vilken ofta gjort det enklare att hantera de svårigheter som finns i hemmet och familjen.
När gymnasieskolor och även en del grundskolor i våras övergick till distansundervisning innebar det att länken till frihet skars av. Föräldrar som av kulturella och religiösa skäl strävar efter att begränsa sina barns sociala kontakter har passar på att utnyttja den situation som råder.
Corona används som ett maktmedel för att ytterligare begränsa barns, främst döttrars, rörelsefrihet. En anonym flicka berättar i en intervju med Sveriges Radio (1/11) att hon varit inlåst hela sommaren. Enligt mamman och pappan på grund av covid-19, men samtidigt har flickans bröder inte alls behövt hålla sig inomhus på samma sätt. En annan ung person berättar om att hon nu när undervisningen sker digitalt, alltid har ögonen på sig. Familjen övervakar henne dygnet runt.
Rädda Barnen är inte den enda organisation som upplevt hur coronapandemin förvärrat situationen för hedersförtryckets offer. Företrädare för organisationen Tris, Tjejers rätt i samhället, har vittnat om hur samtalen till deras hjälptelefon ändrat karaktär.
De som kontaktar Tris uttrycker en större rädsla än tidigare, ibland till och med ren panik. Isoleringen har skapat en än mer utsatt situation och oron över att bli bortgift är något som återkommer gång på gång. Även GAPF, Glöm aldrig Pela och Fadime pekar på samma sak.
Utöver de förändrade kontakterna med unga har organisationerna också noterat att det kommit in färre orosanmälningar från yrkesverksamma som möter barnen i deras vardag, som till exempel lärare. Det förstärker bilden av att hedersförtrycket till följd av sociala restriktioner blivit betydligt svårare att upptäcka.
Få skolor och kommuner har dessutom utformat rutiner för att möta denna nya situation och hitta andra sätt att stödja och hjälpa när de unga inte längre möter skol- och fritidspersonalen rent fysiskt.
Att samhället samtidigt som det vidtar åtgärder för att minska smittspridning analyserar vilka konsekvenser dessa åtgärder får är oerhört viktigt. När det kommer till hedersförtryck finns inget utrymme för att sätta arbetet på paus: det handlar om att rädda liv.
Därför måste alla de instanser som normalt fungerar som ett skyddsnät – som socialtjänst och skola – utarbeta nya rutiner och öppna upp andra vägar för att upptäcka förtryck och ge offren möjlighet att ta kontakt och nå fram.
Vi vet inte hur länge pandemin kommer att pågå. Men vi vet att friheten tillhör alla människor.
