Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Malin Horvath visade civilkurage när hon nyligen trädde fram och berättade om orimliga arbetsförhållanden inom den kommunala hemtjänsten. Bild: Roger Larsson

Kent Nilsson: Civilkurage testar gränser och beslut

Mod krävs i hög grad av dem som vågar ingripa mot ett brott, men även att slå larm om missförhållande i sin egen verksamhet och på sin egen arbetsplats.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Sedan december 2019 har HP rapporterat om händelsen då Kjäll Gustafsson från Halmstad mördades. Han ingrep och försökte stoppa ett rån på restaurang Ströget i Gislaved. Kjäll hade civilkurage att ingripa, men konsekvenserna blev orimligt tragiska.

Var går gränsen då man bör ingripa mot ett brott? Vad blir följderna av ett ingripande? I ett bredare perspektiv bör alla vara medvetna om riskerna att själv utsättas för våld. Våldsverkan i samband med kriminalitet har blivit alltmer brutal och hänsynslös. Även om inte våldet initialt är riktat mot allmänheten finns det självklart situationer som testar gränserna.

Hastiga beslut under stark press vid liknande incidenter som rånförsöket i Gislaved är förmodligen det som påverkar utgången av ett kritiskt händelseförlopp allra mest. Om det inte är en direkt nödvärnssituation kan en mobiltelefon göra mer nytta än ett fysiskt ingripande. Att observera och larma kan alla hjälpa till med.

Medborgargarden eller andra grupperingar som anser sig upprätthålla ordning motverkar däremot betydelsen av civilkurage. Ett så kallat ”envarsgripande” ger enligt Rättegångsbalken förvisso långtgående möjligheter att skydda egendom och hålla fast en misstänkt gärningsperson. Men Polisens utökade möjligheter att använda våld och tvång regleras dock av polislagen och gäller alltså inte allmänheten.

Sverigedemokraternas förslag om patrullerande och beväpnade andrarangspoliser framstår som en hybrid där delar av allmänheten ska använda sig av polisiära befogenheter och vapenmakt. Idén bör förpassas till papperskorgen.

Mod krävs också i hög grad av den som vågar slå larm om missförhållande i sin egen verksamhet och på sin egen arbetsplats. Malin Horvath visade civilkurage när hon nyligen trädde fram (HP 24/9) och berättade om orimliga arbetsförhållanden inom den kommunala hemtjänsten. Ansvariga politiker som beslutar om mål för effektivitet och budget är nu medvetna om den stress och press som riskerar människors hälsa, Malin och hennes kolleger, men även verksamhetens kunder.

En ny avskyvärd företeelse har dessvärre blivit mer vanligt vid olyckor och andra allvarliga händelser. Det finns personer, helt utan omdöme, som saknar vilja eller kurage att hjälpa till, och som istället använder sin mobiltelefon för att filma eller ta kränkande bilder. I februari omkom fyra ungdomar i en svår trafikolycka i Göteborg. En person filmade olycksplatsen på nära håll före det att polis och räddningstjänsten var på plats och publicerade den på sociala medier. Denna typ av handlingar är naturligtvis inte bara osmakliga utan i hög grad förbjudna. Lägsta påföljden är böter, ändå sker det.