Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Bistår. Sidas generaldirektör Carin Jämtin och biståndsminister Peter Eriksson (MP). Bild: Pontus Lundahl/TT

Joakim Broman: Chans för reform i biståndspolitiken

När väljaropinionen börjat ifrågasätta nivån på biståndsbudgeten är det ett bra tillfälle att reformera politiken.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Fler svenskar vill minska biståndet. Det visar biståndsmyndigheten Sidas årliga undersökning (SvD 17/12-19). En förklaring är att andelen som anser att Sverige har egna problem som måste gå före ökar. "Sverige har blivit lite mer engagerade i Sverige och lite mindre i världen”, som generaldirektören Carin Jämtin uttrycker det.

Men de biståndsskandaler som uppdagats under året har också spelat roll. Under hösten kom avslöjanden om korruptionshärvor i flera organisationer som tagit emot stora summor i bistånd från Sverige. I African Enterprise Challenge Fund har biståndsmedel gått till businessklass-resor, exklusiva medlemskap i golfklubbar och feta julbonusar (Aftonbladet 2/9-19).

Och så har enprocentsmålet debatterats under året. Om det påverkat opinionen är svårt att säga, men det var och är oavsett en välbehövlig debatt. I september gick Moderaterna ut med att de vill avskaffa målet till förmån för en fyraårig biståndsram (DN 5/9-19).

Tanken är rimlig. Målet om att en procent av bruttonationalinkomsten ska gå till bistånd innebär att det är det enda politikområde som oavsett positiva resultat eller skandaler får ökade medel för varje år. 2019 var biståndsbudgeten 50 miljarder kronor – en tredubbling på 20 år och motsvarande mer än rättsväsendets budget. Sida ska hela tiden fördela mer och mer pengar, men utan att få ökade resurser för styrning, utvärdering eller kontroller. I slutet av 2017 pratade Carin Jämtin om att det var en "utmaning” bara att få ut pengarna (SvD 24/10 -17).

När även väljaropinionen börjat ifrågasätta nivån på biståndsbudgeten är det därmed ett bra tillfälle att reformera politiken. I det sammanhanget bör man komma ihåg att ett avskaffat enprocentsmål inte står i motsats till ett generöst bistånd. Det går utmärkt att även fortsatt avsätta mycket resurser till det: Moderaterna föreslår exempelvis en budget på 170 miljarder över fyra år.

Skillnaden är att ett avskaffande skulle ge möjlighet till en mer målrelaterad styrning i biståndspolitiken. Istället för ett mål om hur stor penningpåse som ska spenderas innan året är slut skulle Sverige kunna sätta upp mål om vad vårt bistånd ska åstadkomma.

Det skulle bli lättare att bedöma effektiviteten och relationen mellan biståndsbudget och administrationsbudget. Biståndspolitiken skulle på så sätt handla mer om verklig förändring än om vårt eget goda samvete.