I Matteusevangeliet (7:24–27) berättar Jesus om två husbyggare. Den ena byggde sitt hus på en klippa och den andra på sanden. När stormen kom stod huset på klippan fast och tryggt men det på sanden rasade omkull och föll i bitar.
Kanske var det inte precis Sveriges lagstiftningsarbete som Jesus hade i åtanke i sin liknelse om husbyggarna. Det är inget nutida fenomen, det där med att människor genar i kurvor om de kan och hellre bortser från den storm som kan komma.
Men de senaste veckorna har visat att kvaliteten på Sveriges lagstiftning, det vill säga hantverket att ta fram ett förslag till lag, med tillhörande motiv, som skickas på remiss till berörda myndigheter och organisationer, är som huset på stranden. På den fronten har den nyss tillträdda regeringen visat sig vara lika dåliga som dess föregångare.
Det är allmänt känt att regeringen före valet utlovade ett elstöd till hushåll och företag som skulle vara på plats redan i november 2022. Även om energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) sedan dess försökt bredda tolkningsutrymmet för orden ”vara på plats” strax intill det psykiskt omöjliga, kan man som skattebetalare konstatera två saker.
Det ena är att den självpåtagna deadline som högersidan kommunicerade var för snäv. Det andra är att regeringen har prioriterat hafsverk framför robust hantverk i syfte att möta den snäva tidsfristen.
Förutom att förslaget till stöd till svenska företag har stött på patrull hos EU:s statsstödsregler, fick regeringens förslag om att sekretess ska gälla vid ärenden om elstödet tillintetgörande kritik från lagrådet i förra veckan. Förslaget i sig är tekniskt och synes vara lite ogenomtänkt. Men det är det som är problemet.
Problemet ligger i den lätthet vilken regeringen langar fram ett undantag från en för vårt demokratiska statsskick grundläggande princip, nämligen den om allmänna handlingars offentlighet, utan att tillgodose ett meningsfullt remissförfarande.
I normala fall skickas ett lagförslag på remiss till myndigheter och organisationer, som ska få tillräcklig tid att sätta sig in i förslaget, bilda sig en uppfattning och därefter skriva ett klokt remissvar. Vanligen sträcker sig en sådan remissperiod över ett par tre månader. Denna gång hade dock Ulf Kristersson och Ebba Busch bråttom. Väljarna, i alla fall väljare från de södra delarna av landet, stampade i backen och hytte med nävarna. Remissinstanserna för de två promemoriorna som rörde elstödet fick en vecka respektive en halv dag (!) på sig att svara.
Om man ska utgå ifrån statsminister Ulf Kristerssons (M) ursäkt ”ibland måste man ha bråttom när man gör saker och ting” tycks det handla om en helt självvald prioritering. Som om inte den brådskan var helt självförvållad.
Är det så vi ska ha det? Ogenomtänkt, förlåt, snabbfotad, lagstiftning så fort en lågkonjunktur skönjas i horisonten? Skippat remissförfarande så snart det inte blåser tillräckligt i vindsnurrorna? Lagrådets synpunkter i papperskorgen så länge det är krig?
Det finns alltid ett skäl att ”ha bråttom när man gör saker och ting”. Men med den logiken kommer vår lagbok även i fortsättningen vara fylld med lagar byggd på sandgrund. I längden kommer den prioriteringen vara dyrköpt.
