Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Förstört. Här trodde 50-åriga Lina att hon tryggt skulle kunna vänta ut kriget. Bild: Alex Voronov
Förstört. Här trodde 50-åriga Lina att hon tryggt skulle kunna vänta ut kriget. Bild: Alex Voronov

Byborna frågar vad som händer därute

Alex Voronov har följt med en vedleverans till en ukrainsk by nära fronten där folk lever i kyla, mörker och under ständig beskjutning.

Det här är en ledarartikel, som uttrycker åsikter från Hallandspostens ledarredaktion. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Efter att ha varit i spökstaden Bachmut tar jag mig norrut till en by utanför Siversk. Detta är frontavsnittet mot den strategiskt viktiga och än så länge ryskkontrollerade staden Kreminna. När ukrainarna tar den, kommer de att bryta isär Rysslands logistik i området och kan befria en rejäl bit av Luhansk län.

Byn är så pass liten och utsatt att det är säkrast att inte avslöja dess namn. Ryssarna står någon mil bort och beskjuter samhället och de ukrainska styrkorna i närheten. Så gott som alla tomter har fått granatnedslag och många hus är helt förstörda. Åtminstone två personer har dödats i beskjutning. Av de ursprungligen omkring 500 invånarna är bara ett par dussin kvar.

Jag följer med några utländska volontärer som levererar ved till byborna. Insatsen är ett samarbete mellan den svenska organisationen Blågula Bilen, som ställer upp med lastbil, och den amerikanska kristna hjälpverksamheten Plain Compassion Crisis Response som köper veden. Det är så hjälporganisationerna arbetar här. Var och en har sällan allt som behövs för en enskild insats – varor, rätt fordon, eventuella tillstånd, personresurser, kunskap om behoven på mikronivå. Men genom att ingå i nätverk, där var och en ger sitt bidrag, kan de göra jobbet.

Amerikanerna hade dagen innan kört ut några braskaminer till byn och veden är främst till för att elda i dessa. Husen har eldstäder för uppvärmning men behöver braskaminerna till de kalla och fuktiga källarna där byborna gömmer sig undan beskjutning. Det betyder större vedåtgång av en redan knapp vara. På vägen ut till byn ser jag stora ytor av nedhuggen skog som finns i begränsad mängd i denna del av Ukraina.

Veden som fyllde en hel lastbil skulle till fem hushåll. På fredagen och lördagen levererades ytterligare ved. Det är pillrigt och tidskrävande jobb som kräver mycket folk men är det enda sättet att hålla byborna varma i vinter.

Medan volontärerna lastar av veden pratar jag med de boende. De bjuder på kaffe och nybakta bullar och frågar ut mig om vad som händer i Ukraina och i deras region. Eftersom telefon- och internet är utslagna lever byborna i ett informationsvakuum.

De berättar även om sina krigsupplevelser. Lina, som är i 50-årsåldern, lämnade i början av den ryska storinvasionen sitt hem i Bachmut för att vänta ut det hela på sitt landställe. För att hålla sig undan kriget på en lugnare plats, trodde hon.

Lina kom ur askan i elden. Området där byn ligger har legat nära fronten hela tiden. Under hösten har striderna intensifierats. Lina visar mig sin tomt som har fått fyra granatnedslag. Huset är helt förstört. Vid ett tillfälle gick det tio minuter mellan att hon sprang ner i sin källare till att en granat landade där hon precis hade stått. En annan gång trängde en projektil ner i källaren och borrade ner sig i marken alldeles intill där hon satt, utan att explodera.

På gatan utanför ett närliggande hus ligger en filt. Den användes till att täcka över en man som just dödats, berättar folk. Men det var inte av granater. En 82-årig man slog ihjäl sin 74-årige vän efter att deras gemensamma fylla spårade ur. Bidrog krigstraumat till tragedin? Kanske.