Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Modig. Fadime Sahindal mördades för att hon stod upp för rätten att leva sitt eget liv i frihet. Bild: ERIK MÅRTENSSON / TT
Modig. Fadime Sahindal mördades för att hon stod upp för rätten att leva sitt eget liv i frihet. Bild: ERIK MÅRTENSSON / TT

Malin Lernfelt: Blunda inte för slöjans symbolik

I Iran dör människor för att de står upp för kvinnors rätt att slippa täcka sitt hår. I ett fritt och demokratiskt land som Sverige måste vi våga prata om vad det betyder.

Det här är en ledarartikel, som uttrycker åsikter från Hallandspostens ledarredaktion. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Med start den 16 januari hålls Fadimedagarna runt om i landet. Organisationer, skolor, stiftelser och företag uppmärksammar kampen mot hedersvåld och alla kvinnors rätt att leva sitt eget liv utan att behöva underkasta sig patriarkala traditioner. Den 15 januari anordnar organisationen Gapf, Glöm aldrig Pela och Fadime, också den årliga Fadimegalan. Den här gången med särskilt fokus på de iranska kvinnornas kamp under devisen “Kvinna, liv, frihet”.

Samtidigt trappar de iranska myndigheterna upp förtrycket och gör allt för att kväsa de protester som pågått sedan 22-åriga Mahsa Amini i september avled efter att ha gripits av moralpolisen.

Hittills har 17 personer dömts till döden för att ha deltagit i demonstrationer mot den misogyna lagstiftningen. Fyra har – så vitt man känner till – avrättats. En lång rad länder, däribland Sverige, har framfört skarpa protester och EU har lagt sanktioner mot Iran som en följd av det våld som regimkritikerna utsätts för. Men det har inte haft någon effekt.

Vid årsskiftet beslutade regimen om att kvinnor måste bära slöja även då de sitter i bilar. Häromdagen kom dessutom nyheten att Irans rättsväsende beordrat polisen att “beslutsamt straffa” kvinnor som inte bär hijab (SVT 10/1). Domstolarna uppmanas att döma dem som vågat visa sig ute utan att vara täckta till böter eller påföljder som exil och förbud mot att utöva vissa yrken. Regimen har under den senaste tiden även stängt flera kaféer och restauranger på grund av att de serverat kvinnor utan hijab och slagit igen arbetsplatser som tillåtit sina medarbetare att ta av slöjan.

Hoppet om att Iran skulle vara på väg mot en förändring lever fortfarande. Både hos de människor i landet som riskerar sina liv för att stå upp mot förtrycket, och hos människor över hela världen som stöttar de iranska kvinnornas kamp för frihet. Men ingen kan förneka att det ser mörkt ut. Så viktigt är det för de iranska ledarna att kvinnor inte tar plats och syns i offentligheten att de är beredda att mörda sina egna medborgare för att hålla fast vid lagen om täckande klädsel.

Om inte annat borde den eskalerande situationen i Iran få en och annan här på hemmaplan att inse att slöjan inte är vilket tygstycke som helst och att den symbolik plagget bär inte går att relativisera bort. Sverige är inte Mellanöstern. Men det går inte heller att hitta på egna betydelser av politiska symboler som används för att förtrycka och förminska.

Även om det i ett demokratiskt land som Sverige är självklart att det bör stå varje vuxen människa fritt att bära vad man vill på huvudet och klä sig som man önskar, måste den som inte är vuxen ges utrymme att slippa. Det finns forskning som visar att flickor i patriarkala miljöer även i Sverige tvingas att bära religiös klädsel. De behöver samhällets hjälp. Att riksdagen förverkligar det lagstöd som Högsta förvaltningsdomstolen i en dom i december menar saknas för att kommuner ska kunna förbjuda huvudduk i förskola och grundskolor är därför nödvändigt.

Slöjan är långt ifrån den enda komponenten hedersförtrycket. Varken Pela eller Fadime täckte sitt till exempel hår. Men den är, vilket det som pågår i Iran visar, en del. Om man i likhet med Gapf vill stå upp mot hedersvåld och för “Kvinna, liv, frihet” går det inte att blunda för det.