Inom partipolitiken brukar sägas att det finns tre typer av väljare. De som alltid kommer att rösta på ett visst parti oavsett vad det gör, de som aldrig kommer att rösta på partiet oavsett vad det tar sig för och slutligen de som tvekar. Det är på den sistnämnda gruppen som partistrateger och opinionsbildare gör klokt i att lägga krutet, för det är där som det finns röster att vinna. Men det bygger förstås på att man lyckas med analysen om vilka väljare som hör till vilken grupp.
Pride och RFSL, och många med dem, tycks ha dragit slutsatsen att samtliga som röstar på Sverigedemokraterna tillhör den första gruppen. Att de är homofober och rasister bortom räddning och därför inte värda att prata med, ens i syfte att försöka få dem att ändra åsikt. Att det inte är lönt att öda en enda minut på att söka förklara varför det är bättre att exempelvis värna rätten att få älska vem man vill, framför att vara homofob. Under partiledardebatten som arrangerades av RFSL under Prideveckan röstade samtliga andra partiledare under ganska förnedrande former unisont bifall till påståendet: ”SD är ett homofobt parti som vi inte kommer att samarbeta med.”
Sverigedemokraterna var inte inbjudna till debatten utan representerades av en uppblåsbar grå elefant, som moderatorerna gjorde narr av på scenen. Det är dock svårt att säkert veta var SD egentligen står i hbtq-frågor, eftersom en grå plastelefant inte kan tala. Sannolikt håller de homosexuella som röstar på, är medlemmar i och även kandiderar för SD, inte med om beskrivningen att de skulle vara homofober.
Men låt oss ändå anta att påståendet stämmer. Ponera att alla som röstar på Sverigedemokraterna är homofober, inklusive de homosexuella, och vill att hbtq-rättigheter aktivt motarbetas i riksdagen, som RFSL påstår. Är det då konstruktivt att missa chansen till samtal?
Om man vill uppnå förändring är den enda framkomliga demokratiska vägen att ta debatten med dem som inte tycker likadant. Att försöka övertyga med argument. Fredagens partiledardebatt som arrangerades av Pride var en sorglig uppvisning i kontraproduktivitet.
Sannolikt har inte en enda väljare i och med denna uppvisning lockats tillbaka från SD:s led. Snarare lär än fler ha drivits i deras famn, då SD återigen framstår som ett föremål för mobbing. Att de egna leden som redan är övertygade ska jubla ännu mer kan knappast ge mer effekt än att försöka vinna fler röster där dessa kan finnas att hämta? Förutsatt att syftet verkligen är att göra konkret skillnad, förstås.
Åsikter är inte gjutna i sten. De går att påverka och förändra. Med opinionsbildning, kunskap och genom möten med människor som har andra erfarenheter i bagaget. Men istället väljer Pride att enbart sjunga för de redan frälsta och lägga allt fokus på att öka sin popularitet i de egna leden. Det sprider knappast budskapet eller förbättrar kunskapen bortanför den egna kretsen.
Nu blev Pride istället ett jippo med till synes enda syfte att gratulera sig själva för sin egen förträfflighet och samtidigt peka finger åt andra.
I en debattartikel i Dagens Samhälle (17/7) uttryckte Maria Hölerman, före detta Pridebesökare och öppet homosexuell, stor besvikelse över Prides utveckling i samband med beskedet att det liberalkonservativa partiet Medborgerlig samling nekades att medverka som utställare: ”Jag tycker inte om identitetspolitik. Den förminskar mig som människa. Och nu har den vunnit och tagit över Pride. Jag kommer aldrig att sluta arbeta för homosexuellas rättigheter men 2018 slutar jag närvara vid Pride.” Hon skriver också: ”Jag fick lust att kasta varenda regnbågsfärgad pryl i mitt hem, eftersom regnbågsflaggan inte längre representerar mig. Pride är inte för mig längre.”
Inte heller Pride är immuna mot att förlora sympatisörer.
Trots att Sverige befinner sig mitt i en brinnande högkonjunktur tycks 20 - 30 procent av befolkningen enligt opinionsmätningarna komma att rösta på missnöjespartier. Att en så stor andel av den svenska befolkningen skulle vara homofoba rasister är ett alltför grunt antagande. Och att i detta läge fortsätta den hittills misslyckade strategin att tysta, frysa ut och håna är inte en framkomlig väg.
I tider så spända som dessa måste vi anstränga oss. Det går att påverka det som sker, det finns inga historiska lagar som styr. Men det kräver att vi inte återupprepar misstag, som att försöka tysta oliktänkande istället för att ta debatten. Och den måste särskilt, och först och främst, tas med dem som inte tycker likadant. Ansvaret är vårt.
