Att veta tillsammans är viktigt för att samhället ska kunna hålla ihop, menar idéhistorikern Sverker Sörlin.
Att veta tillsammans är viktigt för att samhället ska kunna hålla ihop, menar idéhistorikern Sverker Sörlin. Bild: Marc Femenia/TT

Bildning är den grund som samhället behöver vila på

Vad kan man dra för slutsats av tidningen Bulletins haveri och vad kan den brittiska drottningen Elizabeths kunskapstörst lära oss? För att samhället ska kunna lösa sin tids stora utmaningar behövs en gemensam kunskap om världen. Vi behöver veta tillsammans, som idéhistorikern Sverker Sörlin beskriver det.

Det här är en ledarartikel, som uttrycker åsikter från Hallandspostens ledarredaktion. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal.

ANNONS
|

Vilken värld lever vi i? Hur ser den ut och hur kan den beskrivas? Detta kan tyckas vara helt banala frågor men de är samtidigt mycket svåra att besvara om man tar dem på allvar.

Den som vill starta en ny dagstidning är troligen intresserad av dessa frågor och vill med kraft och på fullt allvar ta reda på hur världen ser ut, och förmedla denna bild till sina läsare.

I slutet av förra året startades en ny tidning i Sverige med buller och bång. Inför lanseringen av nätpublikationen Bulletin var stämningen upphaussad i medierapporteringen när den ena värvningen efter den andra av profilerade opinionsbildare presenterades.

ANNONS

Ett klart uttalat syfte med Bulletin var att tillföra något nytt i det svenska medielandskapet. Med tanke på att merparten av de kända värvningarna var profilerade högerskribenter föll det sig också naturligt att tolka den nya sajten som en högersajt.

Både de signaler som skickades ut av personerna bakom sajten och de förväntningar som förmedlades i sociala medier gav en bild av att Bulletin skulle fylla ett viktigt tomrum i den svenska medierapporteringen, här skulle ett nytt perspektiv belysas, ett perspektiv som inte annars framkommer i vad som nedsättande kallas för ”mainstream media”.

Det finns hos en del en önskan om att lyfta fram problem med dagens svenska samhälle som inte etablerade medier bevakar, och här fanns det en förhoppning om att denna efterlängtade bevakning skulle fångas upp av de kända profilerna.

Skrapar man lite på ytan är det inte svårt att gissa vilken typ av bevakning som avses, att lyfta fram problemen med den ”ansvarslösa invandringen”. Underförstått kan man säga att Bulletin var ett sätt att föra fram en SD-retorik på ett mer städat sätt.

Men så blev det inte, i alla fall inte i nuläget. I stället har hela Bulletin-projektet inom loppet av lite drygt en månad totalt imploderat och i förra veckan skedde ett strömhopp av en rad tunga profiler. I nuläget återstår det att se vad det bli av Bulletin framöver.

ANNONS

Vad som har framkommit av en omfattande rapportering om Bulletins första månader är att det uppstod en konflikt mellan tidningens redaktion och dess ägare. Utöver det har tidningen skakats av en rad skandaler och hårda anklagelser från båda sidorna. Trots medierapporteringen lär det nog dröja innan det blir helt klarlagt vad som har hänt.

En sak kan man dock konstatera som är ovanligt med Bulletin, när tidningen lanserades var det inte nyhetsjournalisterna som lyftes fram utan de kända opinionsbildarna som man värvat. Här finns troligen förklaringen till haveriet.

Den storstilade satsningen påminner inte så lite om regalskeppet Vasas missöde på sin jungfrufärd. När Bulletin med sina högt placerade högerkanoner mötte en vindpust ute på öppet vatten fanns det ingen motvikt, ingen rejäl förankring i verkligheten. Den storslagna satsningen på en nyhetstidning saknade nämligen riktiga nyheter.

Förvisso publicerade Bulletin nyheter, men det var mestadels från TT eller från andra källor. De egna nyheterna från tidningens journalister lyste i stort sett helt med sin frånvaro. Här återfinns också troligen den allra viktigaste orsaken till att Bulletin hittills inte har lyckats, man sökte en annan, alternativ berättelse om Sverige men lyckades inte.

Att producera kvalificerade nyheter är ett riktigt hantverk. I själva bevakningen gäller det ofta att fånga in skilda perspektiv och låta olika sidor få komma till tals. Detta är viktigt för att nyheter ska förhålla sig objektivt och i så hög grad som möjligt spegla verkligheten. Och detta betalar sig också för tidningar.

ANNONS

För många dagstidningar med över hundraåriga traditioner har detta varit en bärande affärsmodell, på senare år återspeglas detta också i att allt fler betalar för digitala prenumerationer. Kärnan i detta är att man betalar för nyheter.

Att Bulletin vill beskriva världen på ett redan förutbestämt sätt visar också på ett problem i sig, man har redan från början låst sig vid vilka nyheter som är intressanta. Så fungerar inte god nyhetsjournalistik.

Vilken kunskap behövs för att kunna konversera med den amerikanske presidenten Dwight Eisenhower? Detta kan låta som en tillspetsad frågeställning men den var högst verklig för Storbritanniens drottning Elizabeth II i början av 1950-talet. I alla fall om man får tro den brittiska tv-serien ”The Crown”.

I ett avsnitt av seriens första säsong inser den relativt nykrönta drottningen att hon inte har en riktig utbildning. Hon har inte gått i vanlig skola och har ingen examen att visa upp. I stället har hon fått privatundervisning men den tycks framför allt ha handlat om att hon ska kunna konstitutionen.

När hon ställer sin mamma mot väggen för sin uteblivna utbildning får hon kort och gott svaret att hennes uppgift främst är att vara tyst. Det är också ett sätt att se på uppdraget som drottning. Men Elizabeth står på sig, hon vill kunna föra ett jämbördigt samtal med dem hon möter, inte minst premiärminister Winston Churchill som är på audiens en gång i veckan för att avhandla de senaste nyheterna.

ANNONS

För att lösa sin obildning anställer Elizabeth en professor. Tanken är att han ska ge henne den allmänbildning hon saknar för att bli en bildad samhällsmedborgare. Vid ett första möte med professorn konstaterar Elizabeth att hon bara kan prata om hundar och hästar.

Professorn sätter igång sitt förvärv men redan vid ett av de första mötena uppstår ett akut problem. I en världspolitisk händelse behöver den brittiska regenten bjuda in USA:s president Eisenhower och han tackar ja till den akuta inbjudan.

Detta innebär att Elizabeth som värdinna ska ha presidenten jämte sig på banketten. Och då måste hon kunna konversera med honom, konstaterar Elizabeth. I slutändan ställs besöket in och drottningen blir lättad. Men här finns ändå en viktig lärdom. Det uppdrag som professorn får och som ska ge den brittiska drottningen allmänbildning kan vara en symbol även för vår tid.

I dagens samhälle finns en det stor brist på den kunskap som vi behöver gemensamt. Vi har färre och färre gemensamma referensramar, vilket också leder till en allt större polarisering.

Vad säger då dessa två berättelser oss i dag? Tidningen Bulletin sökte en annan berättelse om världen medan drottning Elizabeth sökte en gemensam berättelse. Det är två radikalt olika sätt att förhålla sig till världen – och vårt samhälle.

ANNONS

Men det är inte viljan att veta mer om vår värld som jag kritiserar, utan det jag vänder mig emot är att på förhand tro sig veta hur den ser ut när man undersöker den. Det är vad man skulle kunna kalla för en konspiratorisk ansats. Drottning Elizabeth har en annan ingång, hon erkänner att hon inte har kunskapen som hon borde ha utan vill lära sig mer.

Det som är problematiskt med den förutbestämda ansats som Bulletin har gett uttryck för är att man insinuerar och underbygger känslan av att det finns en annan beskrivning av världen, en berättelse som de traditionella medierna inte rapporterar om.

Scenen från ”The Crown” återges i idéhistorikern Sverker Sörlins bok ”Till bildningens försvar” som kom ut för ett par år sedan (Natur & Kultur 2019). I boken lyfter Sörlin fram behovet av bildning i vår tid, men det är inte det traditionella bildningsidealet med en slags förutbestämd lista på kunskaper som han avser utan bildning för Sörlin är att kunna någorlunda samma saker, kunskap som förenar oss.

”Jag kallar detta att veta tillsammans. Utan att vi vet något tillsammans har vi inget samhälle. Vi behöver veta tillsammans för att kunna leva tillsammans och ta ansvar tillsammans”, skriver Sverker Sörlin.

ANNONS

Sörlins bildningsbegrepp kan uppfattas som provocerande i att det också är värdeladdat, till skillnad från traditionell kunskap. Ändå har Sverker Sörlin en viktig poäng i att uppgradera bildningsbegreppet till vår tid, utan gemensamma referensramar om världen går det inte att lösa våra stora framtidsutmaningar, som till exempel klimatkrisen.

Om det till exempel ständigt förs en debatt om klimatkrisens vara eller icke-vara går det inte att komma vidare till lösningarna. Detta trots att den samlade vetenskapen är tydlig med att det inte finns några tveksamheter om att världen står inför en mycket allvarlig situation med klimatförändringar och en höjning av den globala medeltemperaturen.

Utan en gemensam uppfattning om hur världen ser ut blir det som sagt så mycket svårare att ta sig an vår tids utmaningar.

Det finns mycket som får ett samhälle att hålla ihop. Lagar och regler, myndigheter och institutioner, och inte minst en tillit till varandra.

Men det finns en sak som vi inte har i dag, men som verkligen behövs. Det är gemensam kunskap, eller som Sverker Sörlin beskriver det, att veta tillsammans. Med andra ord bildning. Det saknas oss i dag.

ANNONS