I Kina bor 1,4 miljarder människor. 1980 levde 88 procent av dem under Världsbankens fattigdomsgräns och ungefär 80 procent på landet. I dag lever 0,7 procent under fattigdomsgränsen och 60 procent i städer.
75 av städerna är lika stora som eller större än Stockholm, i ett tiotal bor fler människor än i London och Paris. Wuhan är en. Där bor 10 miljoner ungefär 12 timmar från Peking invid världens tredje största flod, Yangtze. Wuhan har funnits i 3500 år, men var fram till i december mest känd för att Mao Zedong crawlade förbi (mycket fort) strax före kulturrevolutionen och utanför Kina var staden inte känd alls.
Den är på många sätt mycket typisk. Majoriteten av invånarna är inflyttade från landsbygden och många har föräldrar som fortfarande bor kvar, varför tågstationen är hårt trafikerad. (Kineser åker mycket tåg och flyg; under kinesiska nyåret reser en halv miljard hem till sina familjer och från de stora flygplatserna lyfter en normal dag över 10 000 plan.)
Urbanisering är själva motorn i tillväxtprocesser och när ett stort och fattigt land växer med 2 000 procent på 30 år uppstår en klyfta mellan den ekonomiska utvecklingen och den kulturella, som grovt sett följer den ekonomiska över tid, vilket forskarna Ronald Inglehart och Christian Welzel visat i det pågående samhällsvetenskapliga forskningsprojektet World Values Survey.
I Sverige hade vi ett drygt sekel på oss att ställa om från gudfruktiga jordbrukare till mestadels urbana livsstilsliberaler. Kineserna har haft ungefär 25 år. De flesta pendlar, ofta bokstavligt, mellan det mycket gamla och det mycket nya. Ibland går det gamla också in i det nya, som på Wuhans stora och rätt typiska mat- och djurmarknad.
Där säljs vanligt nöt- och fläskkött och skaldjur i plastbaljor precis som på gatorna i Hongkong, men också ormar, kycklingar, piggsvin, bävrar, ödlor och, då och då, vargungar. Ibland är djuren sjuka och ibland smittar de människor. Runt 70 procent av alla epidemier kommer ursprungligen från djur. Sars som bröt ut 2002 kom från sibetkatter (delikatess i södra Kina) som i sin tur smittats av fladdermöss.
Sars var också ett coronavirus, i praktiken lika farligt som det nuvarande. Men 2002 var den kinesiska ekonomin nio gånger mindre än i dag, Kina hade bara varit medlem världshandelsorganisationen WTO i ett år, och flygförbindelserna var en bråkdel av dagens, såväl inom landet som internationellt.
Sedan dess har globaliseringen skruvats upp till max. Den brukar beskyllas för att stryka ut det gamla och säregna, men på många och viktiga sätt har den tvärtom gjort det gamla och säregna mer angeläget än någonsin, det är berättelsen om Wuhan och Kina i stort. Inget land har varit större. Ingen ekonomi har vuxit snabbare. Ingen nation har gjort sådant avtryck så fort.
Återinförandet av Kina i världsekonomin är förmodligen det största sociala experimentet i historien. Det har lett till mycket gott och det är möjligt att alternativet hade varit värre. Inte desto mindre lever vi nu med konsekvenserna: potentiell massdöd, 20-procentiga BNP-ras och ledartexter om Amelia Adamo.
