Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Barnperspektiv. Socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall vill att barnets bästa ska ska vägas in när beslut fattas om var det ska bo. Bild: Tim Aro/TT
Barnperspektiv. Socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall vill att barnets bästa ska ska vägas in när beslut fattas om var det ska bo. Bild: Tim Aro/TT

Malin Lernfelt: Behandla inte barn som ägodelar utan som människor

Regeringen har presenterat förslag som på allvar skulle stärka LVU-placerade barns rättigheter. Måtte de bli verklighet.

Det här är en ledarartikel, som uttrycker åsikter från Hallandspostens ledarredaktion. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

På luciadagen höll statsminister Ulf Kristersson (M) och socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M) presskonferens där de tog emot den utredning om en förstärkning av LVU-lagstiftningen som de borgerliga drivit fram under sin tid i opposition.

Utredningen ”Barnets bästa vid fortsatt vård enligt LVU” innehåller delar som på ett avgörande sätt lägger fokus på minderårigas behov och önskemål och fyller i de brister som Lex Lilla hjärtat, vilken trädde i kraft den 1 juli 2022, tyvärr visade sig ha. Den socialdemokratiska regeringen vågade inte ta steget fullt ut och låta barnperspektivet väga tyngst vid placering av de barn som omhändertas av myndigheterna.

Waltersson Grönvall föreslår att tre nya steg införs vid långvarig placering i enlighet med LVU, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, och avslutande av densamma: Socialtjänsten ska följa och utvärdera flytten under ett års tid, obligatoriska och återkommande drogtester införs som ett sätt att säkerställa att inget barn flyttas hem till biologiska föräldrar som har ett pågående missbruk och viktigast av allt, det ska lagstadgas att socialtjänsten i sin bedömning ska utgå ifrån barnets bästa, inte bara ifrån biologiska föräldrars rätt till barnet.

För barn som omhändertas tidigt, bott i familjehem under lång tid och därmed har sin primära anknytning och trygghet hos fosterföräldrarna skulle en sådan lagändring göra enorm skillnad. Det skulle innebära att det, som i dag, inte är föräldrarnas situation, vilja eller behov, som tillåts styra var barnet ska bo, utan barnets.

Ett barns viktigaste anknytning påbörjas redan i livmodern och fortsätter under de första tre-fyra åren. Det är då människor grundlägger förmågan till samspel och känslomässig närhet till andra. Att skilja små barn från sina primära anknytningspersoner innebär att man utsätter dem för ett trauma och ökar risken för långvarig psykisk ohälsa. Därför är det viktigt att de omhändertaganden som samhället gör verkligen är en sista utväg.

Att skilja barn från bioföräldrar de har sin anknytning till kan orsaka irreparabla skador. På samma sätt bör det inte vara möjligt att hux flux efter flera år slita upp barn som bott i familjehem sedan spädbarnstiden med rötterna, och återföra dem till personer som de kanske delar dna med men som de inte är anknutna till överhuvudtaget. Barns liv sätts inte på paus för att mamma eller pappa missbrukar, vanvårdar eller av andra skäl saknar omsorgsförmåga.

Förhoppningsvis lyckas socialtjänstministern därför få igenom de förslag som nu ligger på bordet. Det vore en seger för barnperspektivet och barns rätt till trygghet och kontinuitet under sin uppväxt.

Endast en förbättrad LVU-lagstiftning är dock inte tillräckligt. För att den ska få genomslag måste 2023 bli året då insatser görs för att kunskapen om barns behov och rätt till anknytning förbättras inom såväl socialtjänsten som hos andra som möter och fattar beslut om de allra mest utsatta små.

Det är orimligt att blodsmystiken fortsätter att frodas inom rättsväsendet eller att politiker i socialnämnder anser att det är att komma hem, när barn flyttas till biologiska föräldrar de knappt känner. Att verkligen sätta barns behov först handlar om att alltid se och behandla dem som människor, inte som ägodelar.