Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Det är tveksamt om införlivandet av barnkonventionen i svensk lag är det bästa sättet att skydda barns rättigheter. Bild: Henrik Holmberg / TT

Malin Lernfelt: Barnkonvention med oklara konsekvenser

Att göra barnkonventionen till lag är en god tanke, men det ska mycket till för att det inte bara skall bli papperstiger, eller än värre, få negativa konsekvenser.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Vid årsskiftet blev barnkonventionen svensk lag. Symbolvärdet i reformen är högt. Sverige är ett av de länder som kommit längst i att skydda barns rättigheter. Genom att inkorporera konventionen i lagen vill man ytterligare markera vikten av att ta hänsyn till barn som rättssubjekt och att barns behov, åsikter och erfarenheter ska beaktas i alla myndighetsbeslut som rör minderåriga. Det är naturligtvis bra.

Men många frågor återstår. Hur ska exempelvis den praktiska tillämpningen se ut? Det är en oklarhet som gång på gång påpekats av juridisk expertis. Barnkonventionen är för det första inte skriven som lag, och för det andra är den utformad för att kunna användas i hela världen oavsett social, religiös och ekonomisk kontext.

Hur tolkningar bör göras i relation till annan svensk lagstiftning som socialtjänstlagen, föräldrabalken eller utlänningslagen är därför mycket oklart. Den vägledning som regeringen satt samman och som i höstas presenterades som ett stöd för myndigheter som arbetar med barn ger inte heller några tydliga svar.

Betyder den nya lagen till exempel att vi kommer att få fler eller färre nationella adoptioner? I dag växer många barn som i späd ålder omhändertagits från gravt olämpliga föräldrar upp i limbo eftersom socialtjänstlagen och föräldrabalken starkt eftersträvar att återförena barn med sina biologiska föräldrar, oavsett hur lång tid som gått och oavsett hur obefintlig relation föräldrar och barn har till varandra. Det gör att placeringar omprövas gång på gång och att adoptioner knappt förekommer.

Barnets bästa ur ett barnrättsperspektiv borde rimligtvis vara att få en permanent trygg familj. Men kommer det bli så? Troligtvis inte. Barnkonventionen har å ena sidan skrivningar om trygghet och skydd mot vanvård men trycker å andra sidan hårt på biologi och ursprung.

Och vad händer med barn som lever under hedersförtryck? Kommer barnkonventionens rader om religionsfrihet eller de om att "respektera föräldrarnas rättigheter och skyldigheter att på ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling ge barnet ledning" att väga tyngst?

Konventioner har mer än en gång använts av religiösa fundamentalister och så kan det bli även här. Man kan också fråga sig vad som händer med diskrepansen mellan mänskliga rättigheter och medborgerliga rättigheter som är en del av det svenska rättssamhället. Kommer det i framtiden att vara omöjligt att avvisa asylsökande barnfamiljer som saknar skyddsskäl med hänvisning till barnkonventionen?

Att göra barnkonventionen till lag är en god tanke, men det ska mycket till för att det inte bara skall bli papperstiger, eller än värre, få negativa konsekvenser. Regeringen och övriga partier som drivit igenom denna reform borde i stället lagt fokus på annat, som en ny socialtjänstlag, att garantera särskild expertis rörande barns behov inom rättssystemet eller ökade insatser mot hedersförtryck.

Det hade gjort verklig skillnad för de barn som behöver det mest.