Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Newly elected leader of the Conservative party Boris Johnson arrives at Conservative party HQ in London, Tuesday, July 23, 2019. Brexit-hard-liner Boris Johnson, one of Britain’s most famous and divisive politicians, won the race to lead the governing Conservative Party on Tuesday, and will become the country’s next prime minister in a little over 24 hours. (Aaron Chown/PA via AP) Bild: Aaron Chown

Bara slutet på början i sagan Boris Johnson

Boris Johnson har blivit vald till partiledare för Konservativa partiet, Tories, och kommer därmed efterträda Theresa May som premiärminister. Han är känd för sin frispråkighet och hårda inställning till Brexit, men vad en Johnsonregering egentligen kommer att innebära återstår att se.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal.

HP Ledare 24/7. I går valdes Boris Johnson till partiledare för det Konservativa partiet. Den avgående partiledaren och premiärministern Theresa May kommer i dag hålla sin sista frågestund i parlamentet och sedan officiellt lämna in sin avskedsansökan till drottningen, som sedan väntas kalla Johnson till sig för en audiens där hon ber honom att bilda regering och tjänstgöra som premiärmister; den fjortonde under hennes regeringstid.

Johnson var den väntade vinnaren. Han slog motkandidaten utrikesminister Jeremy Hunt med nästan dubbelt så många röster.

Omvärlden och framför allt EU väntar nu spänt på vad detta kommer att innebära. Överallt försöker man göra klart för sig vem Boris Johnson egentligen är.

Jämförelsen med Donald Turmp är kanske oundviklig, men blir ofta ganska ytlig. När att båda har märkliga frisyrer anförs för att antyda något slags politiskt släktskap får man känslan av att analysen just stannat vid att titta på bilder. Johnsson har i grunden en liberal inställning, han är positiv till frihandel och förordar inga stängda gränser.

Personligen är de också mycket olika. Johnson kan vara charmigt avväpnande och skämta på sin egna bekostnad.

Men det finns också likheter. Båda har nått framgång genom att med uppseendeväckande utspel bryta igenom mediebruset. Hela Brexitkampanjen präglades av både populism och nationalism, teman som Johnson sedan hållit fast vid.

Stödet för Brexit, som i förlängningen är den politiska kraft som Boris Johnson använt sig av för att svinga sig till makten, är också samma kraft som högerpopulister i hela västvärlden lutar sig emot; känslan av att missgynnas av globaliseringen, att eliten inte lyssnar på en, motstånd mot invandring.

Som populist har Johnson också tidvis uppvisat en mycket avslappnad inställning till vad som är sant.

Den kanske mest oroväckande likheten med Donald Trump är nog oberäkneligheten. Precis som att det är mycket svårt att avgöra huruvida Trump twittrar iväg oförskämdheter i affekt, eller som en del av en uttänkt strategi, är det inte lätt att veta om Johnson skjuter från höften med precision eller bara på känn.

Det finns nu de som hoppas att ansvaret ska få honom att inse allvaret och mildra hans slängiga framtoning. Väl som premiärminister kommer han inte vara lika snar med att förespråka en av- talslös Brexit.

Men även då dröjer sig fortfarande frågan kvar: vad tycker han själv innerst inne?

Vad han än är så är Boris Johnson inte dum. Han är klassiskt bildad och har varit redaktör för tidningen The Spectator, och Brysselkorrespondent, nota bene, för The Daily Telegraph. Även om en viss nationalism säkert gör honom uppriktigt avog till vad han ser som villkor dikterade från Tyskland och Frankrike, så borde han som frihandelsvän inse det katastrofala med att lämna EU. Känslan av att allt bara var ett avancerat stycke inrikes utrikespolitik, att David Cameron (en gammal rival) när han utlyste folkomröstningen gav Boris Johnson ett skarpladdat vapen, men också ett verktyg för att nå premiärministerposten som han inte kunde motstå att använda, går inte att skaka av.

”Är ni förskräckta? Jag tycker inte ni ser ett dugg förskräckta ut!” var vad den nyvalde Boris Johnson käckt ropade till de församlade partikamraterna. Man kan tycka att ett visst mått av förskräckelse kanske ändå vore sunt.