Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Under Xi Jinpings ledarskap har Kina tydligt demonstrerat sina auktoritära ambitioner. Bild: Ju Peng
Under Xi Jinpings ledarskap har Kina tydligt demonstrerat sina auktoritära ambitioner. Bild: Ju Peng

Mimmie Björnsdotter Grönkvist: Backa inte när Kina söker konfrontation

Världens största diktatur har blivit allt mer aggressiv och konfrontativ både gentemot övriga världen och mot sin egen befolkning.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Den liberala demokratin stod segrande vid slutet av kalla kriget, och en ljusnande framtid verkade tillhöra världen. Den glimrande dåtiden låter sig idag kanske anas i backspegeln, när vi försöker navigera en samtid som tycks allt mer auktoritär.

En av de ledande idéerna efter Berlinmurens fall var tanken om att ekonomiskt och politiskt samarbete med diktaturer som Kina skulle leda till en långsam demokratisering. Den drömmen har inte infriats. I stället har världens största diktatur blivit allt mer aggressiv och konfrontativ både gentemot övriga världen och mot sin egen befolkning.

Den ökade konfliktnivån märks av tydligt även från svensk horisont. Dels i den strida ström av hot som flödat från Kinas ambassad mot både journalister och politiker, i fallet med den kidnappade förläggaren Gui Minhai, och inte minst i turerna kring utbyggnaden av 5G-nätet där de kinesiska företagen Huawei och ZTE slutligen portades av säkerhetsskäl. Många har krävt en hårdare linje gentemot regimen. Men hur bör Sverige stå upp mot Kina?

Inte ensamma, till att börja med. I rapporten "A China Playbook for Europe”, skriven av Roland Freudenstein för tankesmedjan Frivärld, ges förslag på hur EU bör agera gentemot Kina.

En tydlig markering från unionen gentemot Kina kom i mars, då sanktioner infördes mot aktörer som är inblandade i den etniska rensning som pågår i Xinjiang. Kina svarade snabbt med egna sanktioner.

Freudenstein pekar ut det som ett tydligt tecken på en ökat insikt från EU kring hotet Kina utgör. Att stå upp mot diktaturen kommer troligen leda till frostiga relationer, men samtidigt är det som Freudenstein påpekar ett litet pris att betala för demokratins framtid.

Ett av Freudensteins viktigaste budskap är att konflikten med Kina inte är en konflikt om kulturer, utan en konflikt mellan politiska system. Det är en viktig poäng. Som motståndare mot den liberala demokratin står denna gång inte kommunistisk planekonomi, utan statskapitalism. I grunden är den dock precis lika auktoritär.

Kina fruktar och fördömer demokratin, och hejar på auktoritära svängningar i väst. Det måste också vägleda EU när man ska finna balans mellan samarbete och konfrontation gentemot Kina.

Samtidigt utnyttjar Kina demokratins öppenhet för sina egna medel. Kinesiska företag ger sig in på fria marknader, dopade av statskassan. När Freudenstein pekar på flera konkreta områden i framkant för Kinas ambitioner är utländska investeringar, däribland i viktig infrastruktur, ett av dem. Även cyberkrigföring, övervakning och AI nämns.

Han pekar på att det både behövs stärkande av EU:s institutioner för att tackla det, och ökat informationsutbyte och samarbete mellan länderna. Kinas omfattande aktivitet utomlands måste förhindras. Samtidigt krävs regleringar för att hindra export av förtryckande teknologi från EU.

EU behöver också sopa framför egen dörr, och stärka möjligheterna att markera mot auktoritära tendenser inom unionen. Det riskerar annars att äventyra dess trovärdighet.

Försvaret mot diktaturen måste gå i demokratins tecken, både på hemmaplan och i Asien. Den liberala demokratin har inte vunnit någon slutlig seger, men den är värd att fortsätta kämpa för.