Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

På tingsrättens syn blev den omfattande skövlingen i allra högsta grad synlig. Bild: Roger Larsson
På tingsrättens syn blev den omfattande skövlingen i allra högsta grad synlig. Bild: Roger Larsson

Mattias Karlsson: Att se den skövlade skogen – eller inte

Att Halmstads kommun tog strid och begärde ett rekordstort skadestånd på cirka 20 miljoner kronor var en viktig markering. Det ska inte löna sig för någon att fälla skog som tillhör oss alla.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

På måndag den 26 april inleds hovrättsförhandlingarna där fallet med den skövlade strandskogen i Tylösand ska avhandlas. I centrum finns den åtalade, Jan Widikson, som i tingsrätten fälldes för anstiftan till grov skadegörelse och fick villkorlig dom.

En tvistefråga under förhandlingarna i Halmstads tingsrätt var att bedöma värdet på den skövlade skogen, och där landade tingsrätten i en bedömning på 500 000 kronor som Jan Widikson ska betala i skadestånd till Halmstads kommun.

Eftersom storleken på skadeståndet i sin tur är avgörande för hur hårt straffet ska bli landade tingsrätten i en villkorlig dom, vilket i praktiken innebar att Jan Widikson inte fick ett fängelsestraff.

Åklagarna Klas Lundgren och Sofia Corin valde att överklaga tingsrättens dom, vilket även Jan Widikson och hans advokat Lars Kruse gjorde. Lundgren och Corin menade i sitt överklagande att värdet av de avverkade träden är för lågt satt, och yrkar på att Jan Widikson ska dömas till ett flerårigt fängelsestraff.

I överklagandet skriver åklagarna att brottet ”är ett flagrant exempel där någon sätter sina egna intressen före andras och tager sig ’rätt’ på andras bekostnad”. Försvaret menade däremot i sitt överklagande att Jan Widikson ska frias helt och att han vill slippa skadeståndet till kommunen eftersom den inte lidit någon skada.

Detta hände i höstas, och sedan dess har det inte hänt så mycket. I alla fall inte rättsligt. Inför att rättegången i tingsrätten inleddes i september förra året skickades det in en rad handlingar till tingsrätten, framför allt från försvarssidan.

Så har även i viss mån skett denna gång inför hovrättsförhandlingarna. Åklagarsidan har kallat in ett nytt vittne, rättsexperten Mårten Schultz, och försvarsadvokaten Lars Kruse har på nytt kommit in med nya uppgifter som ska tala för att den avverkade skogen inte är så värdefull.

I slutet av mars inkom åklagarna med en begäran om att göra syn på brottsplatsen och på de aktuella fastigheterna i Tylösand, något som också gjordes i samband med tingsrättsförhandlingarna.

Det främsta syftet då var att visa på den havsutsikt som skapats från Jan Widiksons nya hus på fastigheten jämte den skövlade skogen. Det inspelade materialet från synen ska hovrätten ta del av, men åklagarna yrkade ändå på att hovrätten borde göra en syn eftersom dokumenteringen inte inte tydligt visade den nya havsutsikten.

Försvarsadvokaten Lars Kruse motsatte sig dock en sådan syn med hänvisning till att rättegången ”i hovrätten skall i allt väsentligt utgöras av en överprövning av tingsrättens dom”, och att denna dom bygger på den redan genomförda synen. Kruse avslutar också sin inlaga syrligt med att åklagarna förefaller ha ”en förhoppning om att väderleken skall vara en annan än när synen i tingsrätten hölls”.

Repliken från Lundgren och Corin kom snabbt, och de svarar att ”syftet med att åberopa syn i hovrätten är att hovrätten ska beredas möjlighet att kunna få samma uppfattning som tingsrätten fick.”

Men åklagarnas begäran föll inte i god jord. I stället menar hovrätten att tingsrättens dokumentering är av god kvalitet och att en ny syn inte är motiverad.

Förhandlingarna i hovrätten bygger till stor del på det material som tingsrätten har spelat in, till exempel förhören med vittnen och den ljud- och bildupptagning som gjordes vid synen. Det finns alltså en omfattande dokumentation som hovrätten ska ta del av, men det finns ändå en risk att det blir en teoretisk övning att hantera alla uppgifter.

Det handlar om cirka 2 000 kvadratmeter skog som har skövlats. 2 000 är en siffra som är lätt att läsa, skriva och förstå. Men vad säger egentligen 2 000 kvadratmeter skog? Som har skövlats? Det är svårt att veta om man inte ser det i verkligheten. Det gjorde tingsrätten.

Det var på sensommaren 2018 som skövlingen av strandskogen i Tylösand skedde. Det är nu upp till hovrätten att pröva tingsrättens dom utifrån de uppgifter som presenteras. Oavsett vad hovrätten kommer fram till så finns det i dag ett stort hål mitt i strandskogen i Tylösand och som tydligt har gett en ny havsutsikt för det hus som för närvarande byggs på fastigheten jämte den skövlade skogen.

Det hade faktiskt varit på sin plats att hovrätten genomför en syn och själv bildar sig en uppfattning av den skövlade skogen. Trots att två och ett halvt år har gått är brottet mycket tydligt, och kommer att vara så för lång tid framöver om inget görs.

Denna ledarsida har följt alla turer kring den olagliga avverkningen av strandskog i Tylösand. Bevakningen har varit befogad. Skövlingen har ett stort allmänintresse. Att Halmstads kommun tog strid och begärde ett rekordstort skadestånd på cirka 20 miljoner kronor var en viktig markering, det ska inte löna sig för någon att fälla skog som tillhör oss alla.

Nu har hovrätten att bedöma om tingsrättens skadestånd på 500 000 kronor är rimligt – eller orimligt.