Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Arbetskraftsinvandring. Ny essä redogör för 100 år av LO:s negativa inställning till arbetskraftsinvandring. Bild: Fredrik Sandberg/TT
Arbetskraftsinvandring. Ny essä redogör för 100 år av LO:s negativa inställning till arbetskraftsinvandring. Bild: Fredrik Sandberg/TT

Pontus Almquist: Arbetskraftsinvandrarna ska ut om LO får bestämma

Sverige har i dag världens mest liberala politik för arbetskraftsinvandring. Men som historien visar är det en seger som inte kan tas för given.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

I essän "När LO stoppade invandringen” (Timbro förlag, 2020) redogör Caspian Rehbinder för dryga hundra år av invandringsmotstånd från den fackliga paraplyorganisationen LO.

1917 infördes passtvång för att kunna resa in till Sverige – innan dess hade Sverige praktiskt taget haft helt fri invandring. Och 1919 blev fackföreningar remissinstanser när arbetstillståndsansökningar skulle handläggas.

Men det tyckte inte facket var nog kontroll över invandringen. Lönerna riskerade att dumpas när människor med lägre anspråk flödade in, befarade man, och dessutom ansågs det finnas en risk för att de hitresta skulle agera strejkbrytare och på så sätt motverka utvecklingen av fackliga rättigheter.

Det var inte ovanligt under denna tid att utländska strejkbrytare åkte på stryk från svenska arbetare, men några åtal blev det sällan frågan om eftersom arbetarna höll varandra hårt om ryggen.

Inte ens under efterkrigstidens rekordår – när det rådde stor brist på arbetskraft och efterfrågan på utländsk arbetskraft slog i höjden, ville LO inse behovet av arbetskraftsinvandring, utan såg arbetskraftsbristen som ett tillfälle att driva upp lönerna.

Inte ens invandring från nordiska grannar hade man något till övers med, utan i stället ansåg man att de "hotade stabiliteten på arbetsmarknaden”.

Som författaren noterar har det länge funnits en målkonflikt mellan att stå upp för internationell solidaritet och den nationella arbetarklassens intressen. En konflikt som skurit igenom arbetarrörelsen till och med i våra dagar. Kompromissen blev till sist att LO accepterade en relativt stor arbetskraftsinvandring i utbyte mot att man fick ett omfattande inflytande över reglerna.

När rekordåren var över och svensk tillväxt sakta men säkert började stagnera fanns inte längre samma efterfrågan på utländsk arbetskraft, vilket följaktligen ledde till en mer restriktiv linje mot arbetskraftsinvandringen. På ledarplats uttrycktes åsikten 1965 att bara genom invandringsstopp "[..]kan vi undvika kaos av det slag som den jugoslaviska invasionen till Sydsverige nyligen höll på att skapa.”

Och sin vana trogen slog inte den socialdemokratiska regeringen dövörat till LO:s krav, utan gav LO ännu mer makt över vem som fick och inte fick arbeta i Sverige, genom en direkt vetorätt om vilka som fick arbeta och inte. En vetorätt som inte sällan kom att användas godtyckligt och svågerpolitiskt.

Bland annat började man sätta upp kvoter om att en arbetsplats inte fick bestå av mer än 40 procent utlänningar.

Men inte ens där ansågs det vara nog. 1971 beslutade LO-kongressen att nordiska arbetskraftsinvandrare endast skulle få ta anställningar genom Arbetsförmedlingen, vilket man också fick med sig regeringen på.

Ett EU-medlemskap och några borgerliga regeringsperioder senare har Sverige nu världens mest liberala politik för arbetskraftsinvandring – en politik som genererar frihet och välstånd såväl nationellt som globalt.

Segrar som knappast kan tas för givna och som vardagligen ifrågasätts i den politiska debatten från både höger och vänster.

Men "Så stoppade LO invandringen” är en påminnelse om att det faktiskt inte var bättre förr.