Regeringen Kristersson har beslutat att ge en utredare i uppdrag att ta fram ett förslag om ett maxtak för hur stora bidrag och ersättningar människor sammanlagt kan få. Grundtanken är att det alltid ska löna sig att arbeta, vilket är utmärkt. Likaså utgångspunkten att alla som kan arbeta också ska göra det. Vårt välfärdssamhälles existens vilar på att de som är friska och starka hjälps åt att arbeta och skjuta till pengar i form av höga skatter, så att barn, unga, sjuka, arbetslösa och äldre kan tas om hand.
Vi har alla varit små och likaså ska vi alla (i bästa fall) bli äldre. Vem som helst av oss kan också när vi minst anar det få benen undansparkade av livet och då är det en trygghet att inte riskera att bli utan vård för att bankkontot är tomt eller att tvingas gå från hus och hem för att vi blivit sjuka.
Samtidigt som arbetslinjens ideal är lovvärda går det dock inte att undra i hur stor omfattning tillsättningen av utredningen bottnar i föreställningen om att det är fett att leva på bidrag, vilken ledsamt nog florerar bland Tidöpartierna. Det är det inte.
Med det sagt, om människor aktivt väljer bort att arbeta och bidra till det gemensamma och i stället lever på andras slit, av bekvämlighetsskäl och för att det inte lönar sig att gå upp på morgonen, innebär det ett stort hot mot de offentliga välfärdssystemens legitimitet.
Under en presskonferens den 8 juni lyfte finansminister Elisabeth Svantesson (M) fram siffror från regeringskansliet som visar att en barnfamilj i Storstockholm med sex barn, där ingen av föräldrarna jobbar, i dag kan få bidrag på totalt 38 130 kronor per månad efter skatt. Om en av de vuxna skulle ta ett arbete med en lön på lägsta nivå skulle det inte innebära att familjens inkomster ökade. Därför saknas enligt Svantesson och övriga i regeringen incitament för vuxna i bidragsberoende familjer att ta ett arbete.
Regeringen vill förändra detta genom att förhindra att människor staplar bidrag på varandra och därigenom får ut mer pengar än om de arbetar. Antingen genom ett tak i kronor, eller en broms i systemet. De bidrag som ska ses över är barnbidrag, bostadsbidrag, underhållsstöd, föräldrapenning på lägstanivå samt flerbarnstillägg. Ersättningar vid sjukdom, ålder eller arbetslöshet berörs inte.
Tanken är som sagt god. Det finns en del som tyder på att arbetslösa tackar nej till jobb. Bland annat visade en undersökning från Svenskt Näringsliv nyligen att 33 procent av företagen inom besöksnäringen som försökt rekrytera, uppger att arbetslösa tackar nej till anställning i ganska eller mycket hög utsträckning. Något som är helt orimligt.
Regeringen vill också ha aktivitetskrav för arbetsföra individer som lever på ekonomiskt bistånd. Så länge det handlar om en meningsfull sysselsättning som stärker den enskildes möjligheter att återkomma i arbete och inte dyr förvaring, är det bra. Likaså bör den som är arbetslös bidragstagare inte kunna tacka nej till jobb med mindre än att bidragen sänks eller dras in. Även sänkt skatt för låg- och medelinkomsttagare ska utredas liksom en successiv kvalificering in till den svenska välfärden, vilket är välkommet.
Utan en solid arbetslinje har vi ingen välfärd. Men det får inte innebära att man sparkar på dem som redan ligger eller misstänkliggör människor som kämpar för att överleva. Förhoppningsvis lyckas regeringen med den balansgången.
