Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/8

Viktor Karlsson: Almedalstalen var bara medelklassfjäsk

Partiledarnas tal i Almedalen innehöll för mycket röstfiske. Den politiska makten bör se till samhällets svagaste, inte den välmående medelklassen.

Det här är en ledarartikel, som uttrycker åsikter från Hallandspostens ledarredaktion. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Under förra veckan fick partiledarna för riksdagens partier möjligheten att hålla var sitt tal i Almedalen. Talen hade förstås olika innehåll, men en sak hade de gemensamt. Det huvudsakliga målet tycktes vara att tillgodose medelklassens intressen.

”Vi är redo för att göra det som krävs för att man ska kunna leva Svenssonlivet i alla delar av Sverige”, sa Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch i sitt Almedalstal.

Efter att ha romantiserat Svenssonlivet fortsatte hon talet med att bekymra sig över att det blivit svårare att skaffa villa, Volvo och vovve. Liberalerna var inne på liknande banor.

”Det måste vara sluthånat om medelklassen”, uttryckte Liberalernas partiledare Johan Pehrson i sitt tal.

Vilka som hånat medelklassen förblir oklart. På den politiska spelplanen tycks alla sjunga med i Buschs och Pehrsons medelklasshymn.

Publiken i Almedalen fick höra både Magdalena Andersson (S), Ulf Kristersson (M), Nooshi Dadgostar (V), Jimmie Åkesson (SD) och Annie Lööf (C) adressera att det har blivit dyrt att vara svensk. Från höger till vänster tycks partiledarna vara överens om att det är synd om den typiska svenska familjen. Veckan avslutades med att Per Bolund (MP) fick drömma om ett grönt folkhem för den vanliga svensken.

Det är inte så konstigt att partiledarna vänder sig till just medelklassen, eftersom den utgör en stor väljargrupp i det stundande riksdagsvalet. Om fjäsket för medelklassen får fortsätta, blir dock alla förlorare i slutändan.

För att Sverige ska fungera så bra som möjligt på lång sikt behövs en rättvis och enhetlig ekonomisk politik. På senare tid har framstående ekonomer som Klas Eklund och Åsa Hansson betonat vikten av att ta bort särlösningar i Sveriges finanspolitik. I var sin omfattande rapport har de presenterat förslag på hur en bred skattereform skulle kunna utformas.

Medhårsretorik för att locka väljare från medelklassen går i motsatt riktning. Särlösningar för att gynna specifika intressen, som bilbidrag och sänkt matmoms, allokerar resurser på ett ineffektivt sätt. Det skadar samhället i stort. Därför lär även medelklassen förlora på medelklassfjäsket i det långa loppet.

Om någon grupp ska gynnas särskilt är det inte den välmående medelklassen, utan de absolut fattigaste och de som lever i utanförskap. Den liberala tänkaren John Rawls argumenterade för att ett rättvist samhälle är ett där de sämst ställda har det så bra som möjligt. Sveriges partiledare borde följa Rawls idéer om ett rättvist samhälle, inte ägna sig åt kortsiktigt röstfiske med politik som alla förlorar på i längden.

Politiken får aldrig bli en öppen bar för den välmående medelklassen. Låt oss hoppas på en valrörelse där partiledarna fokuserar på att förbättra situationen för samhällets svagaste, i stället för att göra den breda massan glad. Dessvärre talar mycket för att medelklassfjäsket får fortsätta.