52 allmänna vägar runt om i landet riskerar att överges av Trafikverket. Det rapporterar lantbrukets affärstidningen ATL (28/9).
Det innebär att ansvaret för snöröjning, underhåll och renovering i stället hamnar hos kommunen, eller i vissa fall hos de som bor eller verkar längs vägen. De senaste åren har runt 100 allmänna vägar över hela landet dragits in, och därmed blivit enskilda.
I många fall har det varit oklart på vilka grunder Trafikverket fattat beslut. Enligt väglagen kan en allmän väg dras in “om vägen inte längre behövs för det allmänna och om åtgärden medför endast ringa olägenhet för bygden”.
Som det uppmärksammade fallet med väg 801 i Söderköping visar tycks den frasen kunna betyda lite vad som helst. Här vill Trafikverket dra sig ur åtagandet trots att såväl boende som ett 50-tal företag, däribland en stor grisgård, är beroende av vägen.
Det är svårt att undgå tanken att Trafikverket helt enkelt vill spara pengar genom att lämpa över kostnaderna på kommunerna, och på de som använder vägarna.
Förutom att det knappast är samhällsekonomiskt lönsamt innebär indragningarna att det blir ännu svårare att leva och verka på landsbygden. Det är också en märklig ände att börja spara i. Vägnätet är kärnverksamhet för staten.
När frågan debatterades under våren tillbakavisade infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) att det skulle handla om besparingar (ATL 20/3) eller politisk vilja. Men frånvaron av ett politiskt beslut är inte så betryggande när Trafikverkets planer fortskrider.
Det finns säkert exempel på beslut om indragningar som varit rimliga, men det förändrar inte att processen utifrån ser godtycklig ut. I våras uttryckte ordförande för byalaget Drothem i Söderköping att Trafikverket ändrar sin argumentation allt eftersom argumenten bemöts.
Organisationen Sveriges Kommuner och Landsting har också sällat sig till kritikerna, och efterfrågat tydligare kriterier för när en väg bör bli enskild.
Om Trafikverket försöker spara pengar på grundläggande infrastruktur är det minsta man kan begära att besluten fattas på tydliga grunder och på ett transparent sätt. Ännu mer rimligt är dock att besluten flyttar upp till den politiska nivån.
Det statliga vägnätet ska inte kunna monteras ner utan att någon får bära det politiska ansvaret.
