Varför finns banker? Det är inte helt lätt att svara på. Men liknande institutioner fanns i delar av Asien för tusentals år sedan, liksom i det forna Egypten, antikens Grekland och romarriket. Vad är detta bestående samhällsbehov?
När företag, offentlig sektor eller privatpersoner vill köpa en ny maskin, ett badhus eller en bostad lånar de pengar. Men de vill vara säkra på att banken inte kräver in hela summan nästa år. Annars skulle få våga, eller kunna, investera i något. Banken tar betalt för den tryggheten genom räntan.
Samtidigt behöver samhället reda pengar varje dag. Men mycket av pengarna är uppbundna. Det går inte att handla på Ica med en fraktion av bolånet. Så hur ska fredagstacosen betalas?
En bank omvandlar pengarna som förväntas komma in från lånen till reda pengar att använda när som helst för alla kunder. Denna funktion, att jämka kort- och långsiktiga behov av pengar, låter uppenbar. Men innan ekonomerna Douglas Diamond och Philip Dybvig år 1983 förklarade varför banker behövs sågs de som vilka företag som helst. Det är de inte.
Banker kan fallera om tillräckligt många vill ha sina pengar vid ett givet tillfälle. För att undvika bankpaniker krävs insyn och regleringar. Ekonomerna visade att en statlig insättningsgaranti förekommer oron att inte få ut sina pengar och aktiveras i teorin aldrig.
För sitt grundläggande arbete för stabila finansiella system får Diamond och Douglas i år dela på Riksbankens pris till Alfred Nobels minne. Ben Bernanke, tidigare chef för amerikanska centralbanken, är årets tredje pristagare.
Han motbevisade den gängse synen att bankkrisen i 1930-talets USA kom från en försämrad konjunktur. Bernanke pekade på att det snarare var bankkrisen som utlöste och förlängde den stora depressionen. Ju fler krisande banker, desto färre investeringar och omvandlingar till pengar. Ekonomin stannar snabbt av. Insikten har i grunden ändrat staters prioriteringar vid ekonomiska kriser.
Sedan fastighets- och finanskrisen i USA i mitten av 2000-talet har uppfattningen att politiken alltid räddar bankerna vuxit. Det finns legitim kritik i den berättelsen. Kriserna visade på stora brister i reglering, insyn, riskbedömning och konsumentskydd.
Stöden vid 1990-talskrisen kostade förvisso staten 21 miljarder kronor. Men flera av krisbolagen, som SBAB och Nordbanken, var helt eller delvis statligt ägda till att börja med. Och till skillnad från i USA under finanskrisen 2007 fick skattebetalarna aktier i utbyte mot stöd, vilket återbördade ca 12 miljarder när aktierna senare såldes.
I dag klagar inte bara vänstern på bankernas “övervinster” på sådant som bolån. Det går att, som när katolska kyrkan förbjöd ränta, se ett moraliskt fel i att tjäna pengar på andras lidande. Men de flesta har alltjämt råd med dyrare lån. Med bättre riskanalyser och färre kreditförluster stiger också intäkterna – precis det ansvarstagande som alla ville se efter krisen 2007–2009.
Det är inte mer kriminellt att råna en bank än att starta en, som den tyske marxisten Bertolt Brecht skrev i Tolvskillingsoperan från 1928. Sedan dess har forskningen om finanskriser visat att stabila banker är ett samhällsintresse. Det hade Alfred Nobel tyckt vore viktigt att minnas.
