Den 16 augusti har det gått fem år sedan förre statsministern Fredrik Reinfeldt (M) höll vad som gått till historien som “öppna-era-hjärtan-talet” på Norrmalmstorg i Stockholm. Det är ett tal som kommit att definiera både Reinfeldts eftermäle och svensk samhällsdebatt.
Det var sju minuter in i sommartalet, som inledningsvis kretsade kring Sveriges plats i en orolig omvärld, som Reinfeldt kom med den nu välkända uppmaningen: “Nu vädjar jag till svenska folket om tålamod, om att öppna era hjärtan för att se människor i stark stress, med hot mot det egna livet, som flyr mot Europa.”
I efterhand har det blivit populärt att se den liberala migrationspolitiken som kärnan i Reinfeldts politiska projekt. Att Reinfeldt, precis som de flesta moderater i hans generation hade ett starkt engagemang för människors fria rörlighet är förstås helt sant.
1988 hade Moderata Ungdomsförbundet exempelvis tagit ställning för fri invandring, dock med tillägget att det förutsatte en reformerad välfärdsstat.
Det är emellertid värt att notera att migrationspolitiken länge spelade en mycket undanskymd roll i de nya Moderaternas politik. När den får allt större betydelse efter valet 2010 sker det heller inte utifrån ideologi, utan av maktpolitiska skäl. Migrationsuppgörelsen med Miljöpartiet tillkom primärt som ett sätt att knyta de gröna närmare alliansen.
Ungefär samtidigt kortslöts diskussionen om migrationspolitiken.
Sverigedemokraternas inträde i riksdagen förvandlade politikområdet till en arena för politiska markeringar.
Problemet med Reinfeldts öppna-era-hjärtan-tal var naturligtvis inte ambitionen. Att Sverige bör ta ett ansvar för människor på flykt är för de allra flesta en självklarhet. Problemet låg snarare i talets politiska ofullständighet.
I talet konstaterade Reinfeldt visserligen att flyktingmottagandet skulle komma att ta budgetutrymme och samhälleliga resurser i anspråk.
Det är vad vädjan om tålamod syftade på. Men resonemangen om vilka politiska prioriteringar som skulle krävas, och hur de skulle påverka samhället i stort, lyste med sin frånvaro.
Trots allvaret i situationen saknades konsekvensanalysen. Snarare var inställningen att om vi bara öppnar våra hjärtan kommer det att lösa sig. Det är få andra politikområden som behandlas på ett lika ansvarslöst sätt.
Allt talar för att Sverige och Europa står inför decennier av stora migrationsströmmar. Det för med sig en lång rad komplicerade frågor.
Vilka prioriteringar ska göras i flyktingmottagandet? Det skulle exempelvis kunna handla om att framförallt ta emot kvinnor och hbtq-personer. Hur bör avvägningen mellan tillfälligt skydd och långsiktig integration se ut? Och vad är en rimlig nivå på asyl- och anhöriginvandring för att mottagande och integration ska fungera?
Det är bara några av de frågeställningar som borde ha kommit som en naturlig följd av uppmaningen om tålamod och öppna hjärtan. Inte minst är de nödvändiga för att bygga långsiktigt förtroende för politikens förmåga att hantera migrationsfrågorna.
Det har gått fem år sedan Fredrik Reinfeldt undvek att ta sig an dessa frågor. De väntar fortfarande på svar.
