Det svenska häktessystemet har länge fått massiv kritik för att inte ha övre häktesgränser samt för sin höga grad av isolering. Europarådets antitortyrkommitté (CPT) har kritiserat Sverige för att restriktionsanvändningen är alldeles för hög samt påpekat att isoleringen är för hög och att häktade bör få komma ut ur sin cell mer än de får nu.
Andra internationella aktörer som har kritiserat Sverige är bland annat FN, Human Rights Watch, Amnesty och Civil Rights Defenders. Även i Sverige riktas det kritik, Advokatsamfundet, Riksåklagaren och JO har alla kritiserat dagens häktessystem. Efter tung kritik under lång tid har Sverige till slut gjort någonting för att förändra läget.
Den första juli trädde nya lagar i kraft där man nu har infört en övre häktesgräns på nio månader. Häktade som är under 18 år får endast vara häktade i tre månader. Förvisso kan undantag göras vid synnerliga skäl, men detta är ett steg framåt mot ett humant häktesupplägg.
Nu gäller det att fortsätta att förbättra tiden i häktet. I grund och botten är nämligen människor som är häktade oskyldiga i lagens mening. Då är det fullständigt oproportionerligt att de isoleras i den utsträckningen som sker i dag.
Om man sitter häktad med restriktioner, som en majoritet av de häktade gör, är man isolerad de allra flesta av dygnets timmar. Man har rätt till en timmes promenad om dagen. Den promenaden sker i de flesta fall i ett litet rum med höga väggar och dålig utsikt ut.
Isoleringen skapar psykisk ohälsa, mer än en person i veckan försöker att ta sitt liv på svenska häkten. I Sverige häktas varje år cirka 9 000–10 000 personer, av vilka 6 000–7 000 saknar mänsklig kontakt under minst 22 timmar per dygn.
Isolering kan leda till både psykiska och fysiska sjukdomar. Forskning tyder på att mellan en tredjedel och över 90 procent av dem som utsätts för isolering upplever negativa symptom till följd av den, samt att allvarliga negativa hälsoeffekter kan visa sig hos friska individer redan efter några dagar (Scharff Smith 2006).
Hälsoeffekterna gäller allt ifrån huvudvärk och ont i magen till panikångestattacker, hallucinationer och depression. Det är inte acceptabelt att vi låter människor behandlas på detta sätt. Det finns även tecken på att isoleringen gör att de intagna får sämre möjligheter att försvara sig i rätten. Isoleringen i sig försämrar alltså rättssäkerheten.
Det är dags att det svenska rättsväsendet ser sig själva i spegeln. Givetvis ska man inte kompromissa med rättssäkerheten. Men vi måste börja bryta isolationen. Ge de intagna större möjligheter att spendera tiden på rummet med någonting givande, och framförallt måste vi låta dem komma ut ur sin cell.
Öka samtidigt möjligheterna till samsittning med någon annan intagen. Alltså att två intagna får tillåtelse att umgås under dagen. Detta sätter krav på Kriminalvården att lyckas hitta lämpliga samsittare. Det får man helt enkelt lösa.
Det går dessutom att bryta isoleringen utan att kompromissa med utredningen. Ett väldigt vanligt skäl till att människor blir satta i isolering är att de inte ska kunna förstöra utredningen. I Danmark som tidigare också har fått kritik för att de har isolerat för mycket har man aktivt arbetat för att få bort det.
Där är det numera inte ens en procent av alla häktade som sätts i isolering för att inte förstöra utredningen. Jämför det med ungefär 70 procent i Sverige. Ingenting i Danmark tyder heller på att de reformerna har förstört polisens arbete.
Det blir helt enkelt en win-win situation. Människor som sitter häktade mår bättre, samtidigt som polisen kan fortsätta sitt arbete för att se till så att människor som begår brott också får sitt straff.
Fram tills de döms ska de dock ses som oskyldiga. Då kan vi inte fortsätta med en behandling som seriösa aktörer granskar genom sitt anti-tortyrorgan. Även misstänkta brottslingar har rätt till en rimlig behandling. Det får de inte i dag.
