Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Anställda i äldreomsorgen ges inte bästa möjliga förutsättningar för att göra ett bra jobb. Bild: Gorm Kallestad
Anställda i äldreomsorgen ges inte bästa möjliga förutsättningar för att göra ett bra jobb. Bild: Gorm Kallestad

Mimmie Björnsdotter Grönkvist: Äldreomsorgens anställda förtjänar bättre villkor

Äldreomsorgen behöver vara en bra miljö för såväl de äldre som de anställda.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Det är Sveriges vanligaste yrke. Det är också den yrkesgrupp i den kommunala sektorn som har högst sjukfrånvaro.

Enligt siffror från SCB jobbade 132 300 som undersköterskor i antingen hemtjänst, hemsjukvård eller på äldreboende år 2019.

Därför är det inte konstigt att kritik mot arbetsförhållandena i äldreomsorgen lyfts med jämna mellanrum – och har aktualiserats ytterligare av det höga antalet dödsfall på äldreboenden under pandemin, vilket mynnade ut i kraftig kritik i coronakommissionens första delbetänkande.

I en rapport som presenterades den 21 maj av studieförbundet SNS tittar forskarna Kristina Westerberg och Maria Nordin på de förändringar som införts inom äldreomsorgen de senaste decennierna, och hur de påverkat arbetsmiljön specifikt.

Ädel-reformen, som på 1990-talet flyttade över ansvar som legat på regionerna till kommunal nivå, diskuteras ofta i sammanhanget och tas även upp i SNS-rapporten, ihop med nedskärningarna efter nittiotalets finanskris och new public management (NPM), svensk förvaltnings eviga stötesten.

Alla förändringar var inte av ondo. Rapporten lyfter att implementeringen av NPM i äldreomsorgen skapade tydligare beslutslinjer. Det uttalade syftet med ädel-reformen var att hjälpa kommuner och landsting att samordna sina verksamheter.

Men med lösningen uppstod nya problem. Ansvar för mer sköra och sjuka äldre övertogs av kommunerna, men fortfarande är det bara regionerna som kan anställa läkare. Att högre krav på effektivisering och uppföljning inneburit en större dokumentationsbörda för äldrevårdens anställda är ett annat problem som lyfts i rapporten.

Ett flertal reformer rullades därtill ut på kort tid, och Westerberg och Nordins slutsats är att de tillsammans påverkat arbetsmiljön i äldreomsorgen negativt. Ökad tidspress kombineras med få möjligheter till karriärutveckling och vidareutbildning skapar tillsammans en arbetsplats som många helt enkelt inte mäktar med.

Problemen har kvarstått, trots långtida satsningar och tillfälligt tillskjutna pengar. Politiska ambitioner för äldreomsorgen har knappast saknats – men har kanske främst riktat in sig på att förbättra äldres delaktighet och självbestämmande. Det är lovvärt, men verkar ha fått arbetsmiljöfrågor att hamna mer i bakgrunden.

Det är olyckligt. Äldreomsorgen behöver vara en bra miljö för såväl de äldre som de anställda. Överlag är äldre nöjda med bemötandet de får av personalen i dag, trots bristerna. Men det betyder inte att det inte kan bli bättre. Personalen i äldreomsorgen borde göra ett bra jobb tack vare förutsättningarna, inte trots dem.