Coronakommissionen har överlämnat sitt slutbetänkande om Sveriges pandemihantering. Trots att pandemin inte helt är över, är det tydligt att den gått in i en ny fas. Stora delar av befolkningen är vaccinerad, Omikron-varianten har visat sig mildare och Folkhälsomyndigheten har begärt att sjukdomen inte ska klassas som samhällsfarlig. Restriktionerna har avvecklats, utan farligare och mer smittsamma mutationer troligen för gott.
Viruset tycks på väg att bli endemiskt, en del av den sjukdomsflora som återkommer vinter efter vinter. Likt förkylningar och säsongsinfluensor.
Även i fortsättningen lär det vara äldre som blir värst drabbade. Särskilt för de sköra äldre som bor på särskilda boenden. Det är svårt att undvika. Som kommissionen konstaterar är äldre den grupp som är mest trolig att dö, oaktat orsak. Att Sverige åren innan 2020 hade förhållandevis milda influensasäsonger kan ha bidragit till att gruppen med sköra äldre också var större här än i flera grannländer. Den stod även för största delen av Sveriges överdödlighet, ett mönster som återkommer i andra länder.
Det betyder inte att mer inte hade kunnat göras för att skydda de äldre. I kommissionens första delbetänkande, nu med över ett år på nacken, kom man fram till ett flertal punkter där arbetet brast. Överlag blev domen då att smittspridningen i samhället i stort starkt bidrog till dödligheten på landets äldreboenden, och att strategin att skydda de äldre hade misslyckats.
Trots att det tidigt var känt att äldre är särskilt drabbade sattes åtgärderna in sent under pandemins initiala skede. Ett besöksförbud dröjde. När det väl infördes brast det i tydlighet kring att undantag bör göras för anhöriga under äldres sista tid i livet. Även i en pandemi är det viktigt att få säga adjö, och att ingen ska behöva dö ensam. Flera hänsyn än smittspridningen behöver vägas in.
Brist på skyddsmaterial, att provtagningen kom igång sent och att äldreomsorgens personal lämnades ensam i att hantera situationen har också kritiserats av kommissionen. Det sistnämnda blir än mer problematiskt, i ljuset av de strukturella brister i organisation och arbetsmiljö som fanns i äldreomsorgen redan innan pandemin. Detta är, återigen, ett mönster som återkommer även i andra länder.
En redan tung arbetsbörda blev ännu tyngre för personalen. Ett fragmenterat ansvar – mellan kommunal omsorg och regional vård – för en skör och mer sjukdomsdrabbad grupp gjorde arbetet svårare. Att pandemin tagit fokus från andra sjukdomar och lett till minskat antal ställda diagnoser har drabbat även äldre, lär innebära prövningar av samma strukturer även framöver. Äldre på boenden är en vårdintensiv grupp även bortom en pandemi, så att samordningen funkar är A och O även i normalläget.
Det krävs ödmjukhet inför att kunskapsläget idag är helt annorlunda än vid pandemins början när åtgärder utvärderas. Mycket hade kunnat göras annorlunda, men det hjälper inte att vara efterklok gällande enskilda beslut. Vad som däremot hjälper är att åtgärda de grundläggande bristerna som var kända redan innan pandemin. Äldreomsorgen behöver genomgripande reform, det får inte hamna i dunkel utan måste fortsätta belysas när pandemin nu börjat ebba ut.
