Där utmärkte sig Svante Axelsson med sin positiva framtoning (i viss konkurrens med gräsrotsaktören Björn Ferry). Axelsson representerar regeringsinitiativet Fossilfritt Sverige och kunde bland annat berätta att tunga industribranscher som stål och cement har flyttat över från ”nej-soffan” till ”ja-soffan”, där de agerar för att bli fossilfria. Ett glatt budskap förstås. Men klimatomställningen är kanske ändå inte bara halleluja.
Det gäller till exempel biobränslenas roll. De har setts som viktiga länkar till ett fossilfritt Sverige, men det kan ta många år innan deras koldioxidutsläpp bundits tillbaka i den nya skog som odlas, där bränslena skördats. Forskare har till och med varnat för att biodrivmedel kan ge större växthusgasutsläpp än bensin och diesel (DN 13/12 2018).
Ett annat argument, som dämpar halleluja-känslan är att tekniska lösningar knappast tar oss ända fram till nollutsläppsmålet. De behöver kompletteras med åtgärder som höjer priset på utsläppande aktiviteter. Ett intressant sätt att åstadkomma detta är under införande i Kanada. Där planeras att de utsläppsrelaterade avgifterna, som staten får in, delas ut igen till invånarna – lika mycket till alla. Förslaget drivs av Citizen’s Climate Lobby, som även har företrädare i Sverige.
Det skulle inte innebära halleluja för alla men är kanske den bästa chans vi har att klara den stora klimatomställningen.