Maktstrid. Professorsföreningen vid Högskolan i Halmstad vill ha mer makt. Högskolans rektor säger nej.
Maktstrid. Professorsföreningen vid Högskolan i Halmstad vill ha mer makt. Högskolans rektor säger nej.

Vem ska styra universiteten?

Med ökad makt följer också ökat ansvar. Klarar professionen av det vid Högskolan i Halmstad?

ANNONS
|

Just nu pågår rekryteringen av en ny akademichef till Högskolan i Halmstad. Det gäller chefen för akademin för lärande, humaniora och samhälle (LHS).

Denna rekrytering vill styrelsen för professorsföreningen vid Högskolan ska avbrytas, vilket Hallandsposten har rapporterat om tidigare (16/2). Istället vill professorsföreningen att rekryteringen ska ske på så kallad kollegial basis, det vill säga internt. Föreningen har också föreslagit en ny rekryteringsmodell som innebär att de ledande forskarna på högskolan väljs till akademichefer i ett rotationssystem.

Men förslaget har avvisats av högskolans rektor, Stephen Hwang. Istället är det så kallad linjestyrning som gäller vid högskolan, det vill säga att en person i linjeorganisationen ytterst ansvarar för rekryteringen av en akademichef.

ANNONS

De här två olika styrmodellerna för universitet och högskolor, kollegial styrning eller linjestyrning, togs upp på föreläsning på tisdagen på just Högskolan i Halmstad. Det var professorsföreningen som bjudit in Shirin Ahlbäck Öberg på en föreläsning.

Hon är docent i statskunskap och expert inom frågor som rör styrning av offentlig förvaltning. Hennes föreläsning med rubriken ”Det hotade universitetet” handlade om hur styrningen av de svenska lärosätena har förändrats de senaste två decennierna.

Shirin Ahlbäck Öberg konstaterade att linjestyrningen av de svenska lärosätena har slagit igenom på bred front. Med andra ord har professionen på universiteten och högskolorna, kollegiet, fått mindre makt.

Vem är det som bör ha ansvaret att styra en verksamhet? Är det den som utför något eller den som finansierar verksamheten? När det gäller de högre lärosätena i Sverige så finansieras deras verksamhet till största delen av offentliga medel. En stor del går så klart till utbildning, för att i förlängningen säkerställa samhällets kompetensförsörjning.

En annan viktig del är vetenskap och forskning, som också kostar mycket pengar att bedriva.

Den som håller i pengapåsen och ska fördela de gemensamma resurserna vill så klart att dessa används på bästa sätt.

Här har regeringen visat att man vill ha mer för pengarna, framför allt för att Sverige på senare år har tappat i forskning och innovation i jämförelse med andra framstående länder. Men när politiker kommer med ökade krav så blir allt som oftast svaret att den fria forskningen är hotad.

ANNONS

Det borde inte finnas en konflikt mellan den fria forskningen och samverkan med det omgivande samhället, men tyvärr finns den. Med rätta värderingar om vad ens forskning har för syfte borde också dess resultat komma allmänheten till del.

Men inom dagens akademi finns det allt för många exempel på forskning som verkligen inte leder till någon som helst nytta mer än för den lilla grupp av personer som har samma forskningsområde. Då har vetenskapen tappat bort sig.

Kanske är det ändå just en återgång till ökat kollegialt styre som är framtiden för forskningen. Då gäller det också att kunna visa resultat för det omgivande samhället.

Med ökad makt följer också ökat ansvar. Klarar professionen av det vid Högskolan i Halmstad?

ANNONS