Yttrandefriheten är inskriven i den svenska grundlagen. Man har rätt att uttrycka sin åsikt i radio, TV och på webben. Man får också uttrycka sig på allmän plats efter att ha fått polisens tillstånd. Men yttrandefriheten har gränser. Om något sägs som kan tolkas som "hets mot folkgrupp" räknas det som ett brott mot yttrandefriheten. Det är inte heller tillåtet att sprida hot eller lögner.
Exempel på folkgrupp är en grupp av människor som definieras efter ras, hudfärg, nationalitet, etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet.
Sverige har tagit emot kvotflyktingar sedan 1950. Kvotflyktingar utses av FN:s flyktingorgan UNHCR. Att vidarebosättas i ett annat land kan vara den enda lösningen för personer som varken kan stanna i det första asyllandet eller återvända hem. Sedan 2018 har Sverige bestämt att ta emot cirka 5 000 kvotflyktingar per år. UNHCR förordar för närvarande två fokusområden. Det är vidarebosättning från Syrien och det andra är personer från Afrika. Migrationsverket fördelar kvotflyktingarna i Sveriges kommuner.
Nyligen vägrade Staffanstorps kommun att ta emot fyra kvotflyktingar, en familj från Syrien. Det är en uppgift för en jurist att avgöra om argumenten för att inte ta emot denna familj är "hets mot folkgrupp".
Vägran att ta emot kvotflyktingar kan således vara ett brott mot både bosättningslagen och brott mot yttrandefrihetslagen. Det är intressant att den politiska majoriteten i Staffanstorp bemödar sig mycket om lag och ordning.
Det arbete som Amnesty International bedriver handlar om människor som häktats, fängslats och ibland torterats för att de har använt sig av yttrandefrihet. Genom påtryckningar försöker Amnesty få till rättvisa rättegångar, garantier för att dessa fångar kan upprätthålla kontakt med sin advokat och sina anhöriga, medicinsk vård och släppas fria. Basen i detta arbete är FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, undertecknade av många länder.
Marie Ekholm, gruppsekreterare i grupp 33 av Amnesty International